Släppte ut hästarna i morse klockan sex. Det hade snöat ute och allt var bländande vitt. Jag var den första som körde på vägen ut till Kasamark.

Veronica håller på att försöka banta Amie lite så på morgonen när man släpper ut henne så springer hon ner mot maten. Förut brukade hon bara lunka. Sedan ställer hon sig vid den första högen och äter där och då vågar Berta inte gå förbi utan hon står där bakom Amie och väntar på sin tur. Detta trots att vi alltid lägger ut fyra högar långt ifrån varandra och att det borde inte vara några problem för Berta att gå till en egen hög. I morse försökte jag lura bort Amie från högen genom att locka på henne och ge henne socker vid stängslet men det innebar bara att Berta hann få sig två-tre tuggor innan Amie gick tillbaka till högen och åt från den igen. Ja, dessa hästar. Men Amie kommer nog att bli lite smalare nu när hon åker iväg på träning på torsdag-fredag.

Nu ska jag på kurs i stan. Det ska bli intressant. Hoppas jag. Jag har inte begripit så mycket av materialet vi ska läsa innan.

Jag började dagen med att nästan inte kunna sätta mig i sätet på bilen. Det var dock inte mitt breda arsle som det berodde på utan att höften var helt stel och ville inte böja sig i den vinkeln som stolen var. Jag skrek rätt ut och Karin bara tittade på mig. Men jag löste det genom att sitta på vänster stjärthalva och brassa på med stolvärme så när stolen var varm nog så kunde jag sjunka ner som vanligt. Fanken också vad stelt!

Jag har tömkört Berta i kväll. Jag var inte alls sugen och rabblade ursäkter för mig själv men tog i alla fall tag i det. Berta var hur snäll som helst och travade och galopperade så fint så. Mot slutet var hon så där jättefin i formen så man bara dånar. Då ser hon ut som en sån där kwpn-körhäst som man ser på bild ibland. Tänk att få till henne så på en dressyrtävling någon gång. Det hade varit något det.

- när man har som stökigast kommer det alltid folk på besök

- när man har nystädat, satt upp nya gardiner och bakat en god kaka då kommer det aldrig någon på besök.

- om man satt på sig sista paret rena sockar så kommer man att trampa på något.

- när man sitter och säger att man aldrig blir sjuk så gror bacillerna i en.

- efter man sagt att man måste gå ner i vikt så bjuder någon på något gott och man kan inte bara ta en bit.

- när Veronica ska iväg på träning så blir det dåligt väder.

Vaknade i morse med rejält ont i halsen. Jag var tvungen att gå och ta en bafucintablett för att överhuvud taget kunna svälja. Men efter en mugg te på morgonen så blev det åtminstone okej i halsen. Värre är det med höger öra som börjar göra ordentligt ont. Jag hatar att ha ont i öronen.

När jag var hos tandläkaren härom sisten så nämde jag att jag hade artros i höften och då sa hon att man kan få det i käken också. Det kan ju vara en förklaring till varför jag får så ont i öronen så fort jag blir förkyld. Men inte vet jag, det kan ju vara öroninflammation också.

I morse släppte jag ut hästarna i alla fall. Det var egentligen Veronicas morgon men jag tyckte att jag ändå kunde åka och släppa ut dem så slapp Veronica stressa på morgonen. Mocka får hon göra själv i alla fall.

Jag släppte ut hästarna halv åtta. Ganska sent för att vara jag måste jag erkänna men jag hade varit uppe ganska länge i allehanda ärenden.

Vid elva åkte jag ut till stallet igen och skulle rida. Veronica var där också så vi tog och red tillsammans på sommarlägdan. Där ligger snön fortfarande kvar så det går att rida utan att förstöra marken. Jag tränade start och stopp i alla gångarter. Nu kan Berta fatta galopp direkt från halt. Inte illa pinkat av henne (och mig som har tränat henne). Jag bad dessutom Veronica titta på våra skänkelvikningar och åt ena hållet så blev det ett och annat steg (även om baken gick lite före tyvärr). Vi är på rätt väg känns det som.

Efter den ridningen red vi ut efter vägen mot Skillingen. Det gick bra. Det var ju länge sedan Amie var ute efter vägen men hon var ganska lugn så Veronica och jag satt och pratade om ditten och datten.

När jag skulle kliva av hemma på gården så höll jag inte på att ta mig av. Det är ju kallt och fuktigt i luften så jag borde ha kunnat räkna ut att mina leder skulle stelna, men det kom som en överraskning ändå. Jag höll inte på att få högerbenet över bakvalvet. Jag måste nog ha stubbensadeln som har flatback när det är sånt här väder.

Åh, Gud, jag kan inte ha något liv som sitter och tittar på ett program som jag egentligen inte är så intresserad av. Jag har i alla fall noterat följande.

Gry Forsell hade hyrt in två spindlar från Skansen och satt dem runt ögonen. Ventliationen i studion bestod av att hon blinkade.

Alla körer gjorde mycket bättre ifrån sig.

Bara för att en låt är bra så behöver den inte låta bra när en kör sjunger den. Det bevisades av marcolio förra veckan och av Siv denna veckan. Jag har aldrig hört en abbalåt bli så totalt slaktad.

Siv Malmkvist hår  hade motvilligt flyttat över till Linda Bengtsing men trivdes inget vidare

Jag har förresten kommit på hur man på ett enkelt och skonsamt sätt kan dra år sadelgjorden på en häst med lätt sadeltvång.

Berta gillar inte något vidare när man ska spänna på sadelgjorden. När man väl fått dit den är det inga problem att dra åt flera hål på varje sida, men just i fastspänningsögonblicket så spänner hon ut magen allt hon kan. Jag har svurit många ramsor över detta men i dag kom jag på en genialisk lösning. Jag har ju stiglädren innanför kåporna på min nya sadel och då kan jag använda stiglädret som är ganska långt att spänna fast en av sadelgjordsstopparna. Sedan tar man den andra stroppen och drar fast den där den ska vara innan man sedan lossar den från stiglädret och sätter fast den på rätt ställe. Så enkelt! Att jag inte kommit på det här tidigare.

I dag åkte jag ut till stallet vid halv elva. Jag och Berta skrittade ut efter vägen mot Skillingen. Jag tänkte att hon behövde göra något annat än att bara gå på lägdan. Berta var pigg och lite spänd i början. Det blev några skutt åt sidan och sådant men jag sa till henne på skarpen och då lugnade hon ner sig. Berta vill gärna att man ska visa att man vet vad man vill så att hon inte behöver oroa sig.

Det porlade ganska mycket i alla diken och bäckar. Normalt brukar Berta vara rädd för sådant, men i dag var hon bara lite misstänksam. Hon gick till och med över bäcken bortanför Thomas utan att tveka och det kan man kalla framsteg. Vi har backat över den bron hela vintern eftersom hon vägrat gå över. Jag var jätteglad över att hon äntligen bara gick rätt fram över. 

När vi kom hem igen var Berta genomsvettig. Det tar på att vara på sin vakt mot allehanda farliga stenar och snöklumpar. Men det var en bra tur. Vädret var bra, vi mötte inga bilar och Berta var bra.

I stallet sedan så packade jag höpåsar, fyllde på vatten i hagen och gjorde i ordning allt som behövdes.