Klev upp i morse och snodde ihop en tårta. Funderade på att köpa en färdig men satsade på att göra en själv ändå.

Ulf jobbar ju natt den här helgen så det är först nu efter klockan två när Ulf klev upp som vi har fikat och druckit kaffe. Nu kommer man till själva födelsedagfunderingen. Vad fanken äter man en dag som denna? Man har just ätit en tårtbit och en och annan småkaka. Ulf ska åka på jobbet klockan sex så man måste ha hunnit äta innan dess. Det känns drygt att ställa sig att laga mat, men det känns lika fel att äta snabbmat som ju är lite mer ohälsosamt. Helst skulle man bara vilja äta en sallad eller något annat lätt, men jag har inte handlat några varor till det.

Det här blev jobbigt. Och jag vet att Ulf väntar sig att jag lagar mat.

Det blir nog makaroner och korv och så äter jag en tallrik fil. Det blir nog bäst.

I dag blev det ett besök på gymmet. Det var Sara och jag som åkte dit och körde motionscykel och lyfte lite vikter. Jag körde höftmaskinen också. Det var jobbigt. Men som vanligt så känns det såååå bra när man väl varit där och åker därifrån.

I dag har jag varit till Husumskolan och haft en  informationsträff om ett dataprogram som heter Claroread plus. Det var roligt.

Ute är det kallt. Först den här snön och nu kylan. Det får en att längta till våren. Den dagen snön vräkte ner från himlen var jag himla tacksam över att jag inte hade hästen hemma. Det hade varit jobbigt. Men samtidigt längtar jag efter Berta, att få åka ut till stallet och glömma allt annat och bara vara med hästen. Det saknar jag mest av allt. Suck.

På söndag fyller Ulf år. Jag funderar om man ska baka eller om man bara ska köpa lite fika från affären.

Ja, trogna läsare borde ha märkt att jag inte skrivit några inlägg på ett tag. Jag lever fortfarande om ni undrar, men jag har haft hemskt mycket att göra. Jag börjar ju jobba om två veckor och då har jag helt plötsligt fått eld i baken att göra sådant som jag inte kanske har tid med sedan. I dag till exempel åkte jag och Sara och tittade på Modo-matchen. Det var kul. Och vann gjorde de ju också. Hela 5-1 blev det. Kul. Jag har lovat Sara jättelänge att hon och jag ska åka dit och man vet ju aldrig om det blir slutspel eller inte. Nu har jag hållit mitt löfte i alla fall så nu kan jag ta det lugnt.

Annars så har jag varit lite låg ett tag. Jag har tappat benet ett par gånger till (även om det är väldigt sällan efter jag fick sprutan) så nu vet jag att processen börjat i andra höften och då liksom bara tappade jag sugen på allt. Allt bara blev jättetrist. Men det är långt ifrån sista ordet som är sagt i den här frågan så det gäller att blicka framåt. Det kan ju vara något annat också...

Nu ska jag gå och lägga mig.

Det värsta när man går hemma och är sjukskriven är att dagarna, framförallt helgerna, blir mindre värda. Det är liksom inget märkvärdigt med en lördag. Det är en dag bland alla andra. Inte kan man längta till helgen heller för det betyder ingenting annat än att de vanliga tv-programmen, som jag brukar se på vardagarna, inte sänds.

ÅÅÅÅhh, vad korkad jag är. Jag ska på återbesök nästa månad - inte den här. Gud vad jag är dum. Jag måste ha allvarliga problem med datum.

Nu har jag varit på mötet. Jag var där på rätt tid och på rätt dag. Alltid något.

Mötet slutade i alla fall klockan elva och jag åkte ner på stan efteråt för att shoppa lite kläder till den tomma (?) garderoben.

Jag parkerade på badhusparkeringen. Ni vet den där nya med typ tre våningar och hur mycket parkeringar som helst. Nu råkade jag komma lite nära linjen till nästa parkeringsficka, men jag tänkte att det gjorde ju inget för det fanns gott om parkeringsplatser överallt. Typ halva våningen var tom där jag ställde bilen.

Döm om min förvåning när jag kommer tillbaka och det parkerat en annan bil till vänster om min bil. Precis på den sida där jag kommit lite nära linjen. Det var fortfarande huuur måååånga rutor som helst lediga, men nu hade någon nöt ställt sig bredvid min bil så jag omöjligtvis inte kunde komma in i bilen. Det fanns inte en chans för det var ca 10 cm mellan bilarna. Typ så att backspeglarna stod i givakt bredvid varandra.

Jag fick alltså gå in från passagerarsidan och eftersom jag inte får böja höften i mer än nittio grader fick jag göra några smärre cirkuskonster. In med huvudet, sedan i halv pik vända kroppen genom att till hälften krypa till baksätet sedan vrida mig i en piruett till höger och liksom skruva mig ner i sätet. Herregud. Tur man är påhittig.

I går skulle jag på ett möte i stan. Trodde jag. Det var ju det där med minnet... Nu visade det sig att det var inte torsdag mötet skulle vara på utan fredag - alltså i dag. Det blir alltså till att pallra sig ner till stan för andra morgonen i rad. Känns ju onödigt.

Båda höfterna känns okej i alla fall. Kortisonsprutan måste ha gjort susen direkt och det känns ju bra. Då vet man ju dessutom vad det är om det börjar bli så igen. Jag har vilat från promenader i fyra dagar också så att det inte ska ansträngas något. Får se vad som händer när man börjar gå ut och gå igen.

På tisdag ska jag på återbesök på ortopeden. Om jag nu minns rätt.