Ibland tycker jag att jag är smart. Jag är liksom fiffig och kan komma med oväntade lösningar. Ibland visar det sig inte vara så smart. I slutänden.

Jag var så smart att jag använde Ulf's facebookkonto när han är borta eller på jobbet. Där startade jag spelet Frontierville och kunde därigenom skicka presenter till mig själv när jag behövde. Jag skickade tegelstenar och borrar och lite annat jag behövde för att bygga. Det här märkte Ulf och började spela det spelet. Det var ju väldans smart för nu skötte sig mycket sig själv. Jag behövde inte skicka presenter till mig själv för det gjorde ju Ulf. Ibland blev det väl inte det man önskade, men ändå. Ulf spelade allt mer och svor över spelet och att det växer igen om man inte sköter marken dagligen. Rätt vad det var så spelade han oftare än mig. Det fanns liksom inget stopp förrän en vacker dag (igår) då han stängde ner sitt Frontiervillekonto och tog bort sin gubbe. GAH! Nu kan jag ju inte gå in och skicka presenter till mig själv i alla fall. Bara för att han inte kan låta bli att spela om det finns på hans konto. Självbehärskning finns det ord som heter. Slå upp det Ulf när du har tid.

Sedan var det smart att lägga min VFUtid på en dag. Jag måste ha det så eftersom jag ska åka runt till olika skolor och besöka studenter från Umeå universitet. I dag ska jag jobba hemifrån eftersom allt mitt material finns här hemma. Skitsmart. Eller inte. Fy fanken vad man jobbar när man sitter hemma. Poff så har tiden gått så man inte ens tagit den lagstadgade rasten eller lunchen. Men nu ska jag ha rast! Då skriver jag på bloggen. Det är väl smart? Men vänta det här blir ju ingen vila!

Nästa smarta sak var att göra en film om min tid tillsammans med Berta. Det är ju jättesmart att sätta ihop bilder och filmklipp till en enda film och så får man sitta och minnas tillbaka. Det var ju...inte så smart. Nu blev man ju ledsen istället. Skit.

Här kommer en bild på Berta i hennes nya box på hennes nya ställe. Jag har tänkt på henne hela dagen och hoppas att hon får det bra. Här står hon och spanar på sina nya hästkompisar.

I dag har jag varit och lämnat Berta hos hennes nya ägare. Ulf följde med snällt nog. Jag hade ju kunnat åka själv också men det är ju bra att en person som kan hålla ens nerver under kontroll följer med.

Det kändes mest tråkigt att lasta och åka iväg från stallet. Då hade jag tårar i ögonen så jag knappt såg vägen. När jag väl kom fram till stallet där hon ska bo så var det inte så hemskt. De var så glada över att hon kommit och de hade bara bra saker att säga om henne. Vilken fin häst! fick jag höra flera gånger och det kändes förstås bra mitt i allt det sorgliga. Sedan fick jag säga hej då en stund för mig själv innan vi åkte igen. Till och med Ulf blev rörd och lite sorgligt var det när jag gick iväg ut genom dörren och Berta tittade efter mig när jag stängde dörren. Jag hoppas att det kommer att fungera bra i alla fall och att hon kommer att trivas. Hon skulle få komma ut och tävla i hoppning i alla fall så jag får väl hålla utkik efter några resultatlistor om ett tag när de kommit igång.

Nej, usch vad sorglig den här dagen blivit.

Den 30:e september 2007 gick jag runt och väntade på att min nyköpta häst skulle komma. Jag var nervös och pirrig. Allt kändes overkligt och jag skulle inte tro att det var sant förrän hon stod i stallet. Det kan man i alla fall läsa i min blogg som jag skrev då.

Nu har det gått bra precis tre år så när på en månad och det känns nästan likadant. Nu är jag nervös med en skvätt ångest över att Berta ska åka och det känns inte som att jag kommer att tro det förrän jag ser hennes tomma box. Nu är det oåterkallerligt. Det blir inte som i vintras då hon var i Umeå och var bara ett telefonsamtal bort.

I går var jag i alla fall och tog in hästarna. Det skulle ju regna så mycket under natten så det var lika bra. Jag passade på att duscha Berta så hon ska vara fin till det nya stället. Svansen har ju varit ganska skitig ett tag så det var bara bra att få den tvättad. Jag tog hem lite grejer som jag körde i tvättmaskin också. Ett regntäcke samt det där nya täcket jag köpte från Börjes förra vintern. Jag funderar på att låta det få hänga med hästen. Om de vill ha det. Inte vet jag. De kanske inte behöver det heller.

Jobbigt kommer det att bli i alla fall. Får se om jag åker själv eller om Ulf följer med som sällskap. Han har ju en förmåga att se med klara ögon på saker och ting. Det kan behövas om jag får en ångestattack.

Ja, tiden bara går fort som bara den. I tisdags var veterinären till stallet och besiktigade Berta. Det gick bara bra med allting. Hon var UA hela hon och veterinären hade skrivit "trevlig och lugn häst" i kommentarsfältet och det är hon ju. Alla ben var helt okej. Det är väl det man oroar sig över mest när man ska besikta men samtidigt så vet jag ju att Berta varit helt frisk och skadefri så länge jag ägt henne.

När jag kom hem scannade jag in besiktingsprotokollet och mailade det till de som köpt henne. Nu har vi kommit överens om vad som ska stå i kontraktet så allt är klart. Jag har erbjudit mig att skjutsa upp henne till köparen. Det blir en bit att köra men samtidigt så känns det bättre att vara den som åker och lämnar henne på nästa ställe. Då vet jag hur det ser ut där hon hamnar. Det kommer inte att bli lätt, det ska gudarna veta. Men någonstans så vet jag att det här är någonting jag måste göra.

Vi har ju börjat jobba också. Det har varit fullt upp på jobbet med möten och föreläsningar hela tiden. Jag är helt slut redan men det känns ändå bra. Det här läsåret är jag ju med ända från uppstarten. Jag hoppas på ett bra år med många spännande händelser.

Ja, här åker man från norr till söder på bara några dagar. I onsdagsnatt tog vi och satte oss i bilen och styrde kosan mot Göteborg. Det här är en resa som Sara önskat sig i många år och som jag lovat, och lovat, men aldrig blivit av. Men nu är vi på plats!

Vi bor på ett hotell som heter Mektagonen. Det är lämpligt avstånd till Liseberg och stan. Inte alls dumt faktiskt. I går började vi med att gå ut på stan och kolla in shoppingen. Vi började med http://www.nordstan.se/ och vi kom liksom aldrig längre än så. I dag ska vi fortsätta shoppa på förmiddagen och sedan blir det Liseberg på eftermiddagen. Ulf och jag har bestämt oss för att åka pariserhjulet. Det är väl lämpligt för folk i vår ålder?

Mitt i alltihopa när vi går där på Nordstan och shoppar ringer min mobil. Det är de som provred Berta förra veckan som vill meddela att de vill köpa hästen. Vi kom överens om att jag ska besikta henne nästa vecka och sedan ska det skrivas kontrakt. Jag blev både glad och ledsen på en gång och jag började toksvettas där inne i den affär som jag stod. Det är jobbigt att sälja häst och speciellt en häst som man tycker om så mycket. Ledsamt. Men nu kommer hon att få bli riden lite mer regelbundet och förhoppningsvis får hon tävla lite mer.

Jag har ringt distriktsveterinärerna så de kommer nästa vecka. Jag får åka tidigare från jobbet bara så jag kan vara med och så får jag jobba in det en annan gång.

Nu är jag hemkommen från en underbar resa till Kiruna och Björkliden. Det är svårt att beskriva allt som hänt. Resan var som en bal på slottet - alldeles underbar. Vi har haft roligt, pratat gamla minnen, blivit sentimentala och rörda. Bergen där uppe i Lappland har varit som en vacker bakgrund till allt som vi varit med om. Har man inte gjort något annat så har man beundrat alla vyer.

Jag åkte som sagt ner på onsdagen till Ullånger. Åkte sedan till en av de som skulle med på resan och sedan väntade vi till person nummer tre kom så vi kunde åka till tågstationen. Resan dit var helt galen. Jag skrattade mycket och ofta. På tågstationen tog vi galna kort med mobilen och skickade till de två som redan satt på tåget (däribland födelsedagsbarnet). Hysteriskt roligt. Sedan kom tåget äntligen och vi kunde äntligen samlas allihopa. Tyvärr var vi inte ensamma i sovkupén så vi valde att gå till en tom specialkupé av något slag strax bredvid konduktörens kupé. Där satt vi sedan och pratade och lekte lekar som en av tjejerna fixat. En av lekarna gick ut på att man skulle sätta på sig en plastpåse över skallen, papptallrikar på öronen och sockerbitar i munnen och snapsglas i plats på ögonen och sjunga en sång. Vi såg för tokiga ut och skrattade mycket och länge. Sedan var det sängdags vid fyrasnåret.

På torsdag kom vi fram till Kiruna. Där väntade en bil på oss på parkeringen. Det blev till att ge sig iväg och handla mat, lite måltidsdryck på systembolaget och sedan satte vi kosan mot Björliden. Det är en fantastisk bilresa dit och man blev helt fascinerad av landskapet. Det blev en hel del fotande genom bilrutan ;-)

På vägen kom vi på att vi glömt äta lunch så vi stannade i Abisko på lappmarknaden där och handlade lunch. När vi kom till stugan packade vi in oss och på ett ögonblink hade en av tjejerna fixat lunch så vi satt och åt den ljuvligaste mat man ätit på länge (kanske för att man hunnit bli så hungrig).

Sedan skulle utsikten beundras i olika omgångar, en del lekar genomfördes, jag visade en film jag satt ihop med fotografier på födelsedagsbarnet och sedan bar det av till Hotell Fjället för att äta middag. Det blev en helt underbar middag med helt fantastisk utsikt. Man bara dånade. Sedan åkte vi hem igen och vid tretiden gick jag i säng.

På fredag var det slappardag var det tänkt. Det resulterade i att vi åkte till riksgränsen. Väl där cyklade födelsedagsbarnet på sin enhjuling som hon fått i present. En turistbuss från Finland full med passagerare tittade intresserat på. På vägen tillbaka till Björkliden såg vi ett vattenfall på berget och vips hade vi parkerat och var på vandring på fjället. Det var en mycket trevlig promenad och ärligt talat tror jag att vi behövde oss en promenad. Det var uppfriskande. Appropå uppfriskande så "badade" födelsedagsbarnet i bäcket. Det var iskallt fjällvatten. Brrrr...

Efter den fjällpromenaden tog några sig (inte jag) en tupplur i stugan innan partajandet fortsatte på kvällen. Nu skulle det tävlas vidare och det spottades gelégrodor som bara hejsan. Jag gick och lade mig vid halv tre tror jag.

På lördag var det resa till Narvik som stod på schemat. Det var helt fantastiskt att köra över gränsen. Nästan på strecket på gränsen mellan Norge och Sverige ändrades landskapet och blev till något man aldrig sett förut. Det gick från fjäll till kustlandskap på nolltid. Man blev förstummad.

Mindre förstummad blev man av Narvik. Det regnade nämligen och alla berg var vackert insvepta i stora moln så man såg typ ingenting. Vi vände rätt snabbt och åkte hem igen.

Väl hemma i stugan åt vi lunch, vilade lite och började sedan städa ur stugan. När allt det var klart åkte vi in till Kiruna igen för att hälsa på en morbror till födelsedagsbarnet.

Väl hemma hos dem blev man omsvept av en genuin hemtrevnad. Familjen var väldigt gästfria och visade oss direkt ner till deras spa-avdelning där de hade bubbelbad och bastu. Till detta serverades ett glas vin som man sippade på när man låg där nere bland bubblorna. Helt sagolikt. När vi kom upp blev vi hänvisade ut på gräsmattan där de hade en uteservering. Där blev det förrätt och en helt underbar varmrätt med kyckling och äpple i en gratängform, och sedan en äppelkaka till efterrätt. Till detta serverades vin och riktig äppelcider. Helt fantastiskt gott.

Efter det blev det lite prat och sedan gick vi ut på krigen i Kiruna. Först gick vi till ett ställe som heter Mommas (tror jag att det heter) men där var det rätt trist. Det var bara en bar med en massa människor som satt och surrade. Jag ville ju ha lite partymusik så då gick vi till ett annat ställe som heter Arran. Där var åldesgränsen typ 18 år och så gamla var nog de flesta som var där inne men det stoppade inte oss. Vi stövlade in och susade ut på dansgolvet. Det var så skönt att få sig en dos hög musik och att få dansa ett par timmar.

Vi gick hem igen halv tre. Jag gick barfota för jag hade skavsår av skorna.

På söndag klev jag upp klockan åtta (vilket jag gjort varje dag) och åt frukost. Familjen hade ställt fram en frukost som nästan var mer överdådig än vad de har på hotell. Helt otroligt. Jag fick även smaka på rökt ost. Väldigt gott och annorlunda. Sedan blev det väldigt snabbt beslutat att vi skulle upp på en utsiktsplats där i Kiruna så alla packade in sig i bilen och vi susade iväg. Där uppe var det en grandios utsikt över staden och dess omgivningar. Man såg till och med Kebenekaise trots att den var insvept i moln kring toppen.

Efter denna utflykt bar det iväg till Jokkasjärvi - där ishotellet finns på vintrarna. Där fikade vi i en lappkåta vilket var väldigt mysigt och gick in och tittade i en lappkyrka. Den var lite annorlunda. Efter det bar det iväg än djupare in i lappmarken till en stuga som pappan till födelsedagsbarnet äger. Vi kom precis när de skulle åka och handla så det var tur att de inte hunnit åka. De tog sig i alla fall sig tiden att visa oss runt och vi fick gå till en jättestor och vacker sjö. Där, fick vi veta, tränar piloter på att starta och landa med flygplan med pontoner.

Sedan bar det iväg mot Kiruna igen och vi fick oss en guidad tur runt bostadsområdena där. Jag lade märke till att de verkar inte finnas några restriktioner vad gäller färgsättning på husen. Det var knallrosa och lila hus lite överallt.

Väl hemma hos gästfria familjen igen bjöd de på grillade järpar och potatis. Det var jättegott. Sedan var det att stuva sig in i bilen och bli skjutsade ner till järvägsstationen. Där fick vi vänta en dryg timme innan tåget kom och vi lämnade Kiruna bakom oss.

Det här har varit en helt oförglömlig resa. Det har varit helt fantastiska människor att umgås med. Tänk, vi känner inte varandra, men det har flutit på så himla bra. Allt bara klickade. Vi är helt olika människor men ändå ganska lika. Resmålet har ju varit en del av resan, men den största delen har ändå varit att få umgås med varandra. På vägen hem i tåget pratade vi om att åka utomlands tillsammans. Det skulle jag jättegärna ställa upp på. Det är väl bara till att öppna ett sparkonto redan nu så man kan betala sin egen resa.

Ja, då är det dags snart att åka till Kiruna. Jag ska bara titta till hästarna en sista gång vid sex-tiden och sedan ger jag mig iväg med bussen mot Ullånger. Jag har lite ångest över om jag glömt någonting, men så är det väl alltid.

I dag har jag varit till frissan i alla fall och klippt mig. Det var ett infall jag fick när jag klev ur duschen i morse och fick syn på mig själv i spegeln. Nu har jag kort lugg igen och kan se omvärlden med nya ögon. Det är bra för då är man nyklippt både till 40-årskalaset samt Göteborgsresan och sedan även till när man kommer tillbaka till jobbet efter semestern. Jag hade i alla fall bara ren tur när jag fick klipptid för det är fullbokat hos alla frisörer i stan. Jag hade turen att en person glömt sin tid och dök inte upp och då kunde de klämma in mig i stället.