I dag har jag varit och lämnat Berta hos hennes nya ägare. Ulf följde med snällt nog. Jag hade ju kunnat åka själv också men det är ju bra att en person som kan hålla ens nerver under kontroll följer med.

Det kändes mest tråkigt att lasta och åka iväg från stallet. Då hade jag tårar i ögonen så jag knappt såg vägen. När jag väl kom fram till stallet där hon ska bo så var det inte så hemskt. De var så glada över att hon kommit och de hade bara bra saker att säga om henne. Vilken fin häst! fick jag höra flera gånger och det kändes förstås bra mitt i allt det sorgliga. Sedan fick jag säga hej då en stund för mig själv innan vi åkte igen. Till och med Ulf blev rörd och lite sorgligt var det när jag gick iväg ut genom dörren och Berta tittade efter mig när jag stängde dörren. Jag hoppas att det kommer att fungera bra i alla fall och att hon kommer att trivas. Hon skulle få komma ut och tävla i hoppning i alla fall så jag får väl hålla utkik efter några resultatlistor om ett tag när de kommit igång.

Nej, usch vad sorglig den här dagen blivit.