Hm... Det där läkarbesöket blev inte riktigt som jag tänkt. Röntgenbilderna blev tagna på den opererade höften och det var den som den mesta undersökningen gick in på. Hur det läkt osv. Jag började beklaga mig över vänsterhöften och då blev läkaren lite förvånad. Så himla konstigt. Det här är ju tredje besöket där jag påpekat försämringarna i den. I alla fall blev det en undersökning på den också och det konstaterades att det är försämrat men att det inte gått så långt än. Läkaren tycker en operation ska vänta till jag får lite mer värk. Ont när man sitter i soffan, problem att gå osv gäller inte riktigt. Man ska helst ha kommit till slutstationen dvs värk i vila (på natten) och där är jag inte riktigt än. Jag ska alltså försöka stå ut så länge som möjligt. Läkaren nämnde något om 10 år och då skrattade jag högt. Han såg väldigt förvånad ut när jag gjorde det. Fick även höra den vanliga visan om att jag är så ung osv. Mysteriet med varför jag tappar kraften i musklerna och inte får benen att lyda som jag vill hade han inget bra svar på annat än att jag ska fortsätta träna. Hur fanken ska man träna ben som ena sekunden fungerar fint för att i nästa sekund knappt fungera alls och sedan ett par sekunder efter det så fungerar de igen. Nämnde också mina två tår på högerfoten som jag tappar känseln i taotal ibland. De bara domnar bort. Fick inget bra svar på det heller. Det hade i alla fall inte med höften att göra och inget de på ortopeden kan göra något åt. Jag får väl ringa ner till vårdcentralen och börja om där. Det kan ju vara några nerver eller något som ligger i kläm.

Tänk att det har blåst näst intill varje dag. Gud så trist, men förstås bra för hästarna som inte behöver slåss med flugorna så hemskt mycket.

I går åkte vi till Salusand och lade oss och försökte sola. Jag säger försökte för ibland blåste det hemskt kallt. Men nu är det i alla fall gjort en gång så då minskar pressen på att åka till stranden ett tag.

I morgon ska jag äntligen till sjukhuset igen. Jag säger äntligen för fy tusan vad jag börjar få ont i ryggen. Ofta. Jag antar att det är höften som står för ursprunget men att det centrerat sig till ryggen. Det är så läskigt att gå igenom det här en gång till för nu sitter jag och känner igen massor av symptom som jag då för länge sedan inte hade en aning av vad det var. Som till exempel att jag hade ont i yttre fotbladet skitlänge. Jag var och röntgade foten två gånger för jag hade så ont på utsidan men de hittade aldrig någon orsak. Jag trodde att jag hade typ brutit foten när jag snubblade en gång men ingen hittade minsta spricka i leden mot lilltån. Nu har jag gått ett tag med samma smärta fast på andra foten.

 Sedan var det det här med ryggen. Jag vet inte hur många år jag har haft ont i ryggen. Jag minns när jag red ridlektioner i Stensätter och jag och en bekant pratade ryggsmärtor i tid och otid. Nu har ju i och för sig röntgenbilder visat att jag nött ner disken mellan kotorna på ett ställe men ursprunget var ändå höfteländet. Så himla dumt. Och nu har jag svårt att sitta i en soffa eller liknande. Det blir intressant att höra vad de säger vid besöket i morgon, hur pass mycket sämre det ser ut på röntgenplåtarna.

Midsommar blev alldeles lämplig. God mat här hemma med familjen samt Joakims flickvän samt flickvännens bästa kompis. Sedan drog ungdomarna iväg till annat trivsel. Joakim körde eftersom han ska arbeta förmiddags 12-timmars hela helgen. Inte så kul för honom, men jag visste ju var alla var och att de hade skjuts. Sara var på samma trivsel nämligen. Efter vi ätit gick Ulf och jag upp till mina svärföräldrar. Där hade vi en jättetrevlig kväll som faktiskt var alldeles lämplig. Alla hade kul och det dracks inte alltför mycket. Jag fick ont i ryggen efter ett tag dock så då gick vi hem.

I dag på midsommardagen har det varit iskallt och blåsigt. Jag har suttit inne och sett på filmer samt åkt ut till hästarna. De börjar vänja sig att stå ute i sina hagar. De är väldigt kärvänliga och vill bli kliade och gosade med. Om man bjuder på något gott blir man förstås extra poppis. Jag försöker att klappa och mysa med alla hästarna så gott jag kan. De får inte så mycket annan uppmärksamhet av mig. Rida kan jag ju inte. Hade ju en idé om att försöka kravla mig upp en gång men jag börjar tveka. Redan nu är jag i det stadiet att det gör ont att sitta i soffan och titta på tv. Det vet jag med bestämdhet eftersom jag gjort det idag. Det var plågsamt. Att ligga i soffan är ju mysigt i typ 10 minuter men sedan blir man less på det med. Helst om man vill undvika att ligga på någon sida utan måste försöka hålla sig till rygg eller magläge. Suck.

Sara och jag åkte ut till stallet och tog in hästarna ikväll. Sista kvällen innan de ska få gå ute på bete dygnet runt. Sara fick ta ett kort på Berta. Bäst man passar på innan all gräsätning börjar synas runt magen. Visst är hon fin! Till salu är hon ju också. Det lustiga är att hon blänker och ser jättefin ut, men vi har tagit henne nästan direkt från hagen utan att ens borsta henne.   

I måndags gjorde jag min sista arbetsdag för det här läsåret. Trots detta är jag inte klar med allt. Det har blivit så mycket och när jag satte mig i går och skulle göra det sista så blev det strömavbrott. Vi hade i och för sig fått ett brev hem i brevlådan om detta planerade strömavbrott men det kom ändå som en överraskning. Inte kul när man precis ska till att göra en sammanfattning på en utvärdering där allt ligger på datorn.

Jag tog och samlade ihop alla mina prylar och åkte till Ullånger i stället. Det hade jag i och för sig tänkt göra men först EFTER jag gjort det där klart.

Åkte som sagt till min stuga och ställde mig och målade. Det var skitkallt och blåste och trots att solen sken emellanåt blev det aldrig någon riktig värme.

På tisdagmorgon hann jag förresten åka ut till stallet och tillsammans med Veronica släppa ut hästarna på gräshagar igen. Allt gick bra trots att de går i två hagar ganska långt ifrån varandra. Det är bara Berta som tycker att det är jobbigt att hennes ledare står i en hage långt bort så hon går och ropar hela tiden. Callizta tar det lite mer lugnt. Lustigt.

På tisdagkväll blev det en tur ut med pappas segelbåt. Det blåste rätt bra så det gick som hejsan ibland. Vi kom upp i 6 knop (vilket som är mycker för den lilla segelbåten) som mest och då jäklar kan jag säga att båten lutade. Jag stod på ena kanten av båten med den andra kanten i ryggen och tittade rakt ner i havsvattnet som brusade förbi. Härligt! Hade det dessutom bara varit lite varmare så hade det varit perfekt.

Nu har vi varit på tävling igen. Det gick ganska bra men kunde ha gått bättre.

Vi började med att åka till ÖOR tidigt på morgonen för att vara med på dressyren. Veronica hade ridit dressyr på Berta hela två gånger nu i veckan. Det var liksom själva träningen. Snacka om chock när man kom fram på tävling och det visade sig att det var jättemånga duktiga ryttare med superfina hästar som typ tränar dressyr för tränare. Hur som helst. Berta var skitfin på framridningen. Hon var lämpligt pigg och vaken. Hon gick riktigt fint i form och hennes travökningar var riktigt pampiga. Lovade gott. Men så fort hon kom in på själva tävlingsbanan så spände hon sig och efter att en sten eller något sprätt upp på henne från dressyrstaketet så hoppade hon till och sedan kunde hon inte slappna av alls. Men jag tycker att det såg fint ut. Synd bara att hon inte kunde gå i den där avslappnade formen som hon hade på framridningsbanan - och än värre - att jag inte filmade då. Nu har ni bara mitt ord att det såg fint ut. Jäkla skit. Men vem fan tänker på att filma en framridning?

Sedan fick vi vänta från typ halv elva till halv två innan det blev hoppning. Det var hur kallt som helst och jag frös som bara den. Jag hade trott att jag skulle få en solbränna den här dagen men det enda jag fick var frostskador. Nej, fy tusan vad kallt det blåste.

Veronica stod i alla fall på framhoppningen och efter den fick vi skynda oss in och sadla Berta. Det skulle vara typ 12 hästar till det var Veronicas tur. (Det var nr 30 som avslutade klassen sedan var det två efteranmälda och Veronica var nr 40)  Alltså rätt normalt för när man ska börja rida fram. Men sedan helt plötsligt visade det sig att folk hade strukit sig utan att det syntes på startlistorna. Hipp, svipp så visade det sig att det var bara 7 stycken före oss och Veronica hann knappt rida fram. Än mindre hoppa fram. Det blev fyra skitsprång på framhoppningen och sedan var det bara att gå in på banan. Hade jag vetat att det var så många strukna hade jag gått och frågat om man kunde flytta bak vår start men eftersom hon helt plötsigt blev uppropad så var det bara att gilla läget.

Resultatet på 80 cm blev alltså 4 fel i grunden. Inte så illa med tanke på de väldigt dåliga förberedelserna.

Sedan blev det 90 cm och där hann Veronica förbereda sig bättre. Alltså blev det ett bättre resultat också. Där blev det 0 fel i grunden och fyra fel i omhoppningen. Det blev lite missförstånd mellan häst och ryttare och Berta var på väg att hoppa fel hinder när Veronica bara skulle rida förbi vilket som ledde till att de tappade rytmen och kom fel på nästa hinder. Annars såg det fint ut med fina språng. Jag lägger upp film sedan.

Nu är jag helt slut. Min kropp är stel som en pinne. Det blir en näve värktabletter innan jag går och lägger mig. Minst.