Fast det gör mig inget att andra skjuter fyrverkerier. Det är väl bara det att jag inte blir imponerad av dem. Det är liksom inte min grej.

Så sitter man då här på nyårsaftonskvällen ensam och alena. Inte för att jag bryr mig, jag tycker att det är ganska skönt. Jag menar efter x antal år med firanden är man ganska less. Det händer liksom inte så mycket och så är jag inte så förtjust i smällare eller raketer heller. Det har jag aldrig varit.

När jag var ung så fick jag och min syster raketer och smällare till sista april och nyår och sådant, men det slutade nästan alltid med att vi endera gav bort dem till kompisar eller att vi helt sonika slängde in allt vi hade in i majbrasan och såg det poffa till och så var vi befriade från vidare engagemang. Trots detta fortsatte faktiskt våra föräldrar att köpa smällare åt oss ett par år innan de insåg att det var bortkastat. Som sagt, jag förstår inte tjusningen med att höra en smäll (som är vidrigt hög) och se en massa glitter falla ner mot marken. Urtrist.

I år har det ju blivit en ny lag som säger att man måste ha tillstånd för att skjuta upp raketer, förutom på vissa dagar. Man ska dessutom sluta skjuta raketer inom ett visst klockslag. Jag som är en pigg morgonmänniska och avskyr att vara vaken länge på kvällarna/nätterna välkomnar denna nya lag. Frågan är väl bara hur den kommer att efterlevas. Vilken myndighter åker runt och kontrollerar alla som skjuter?

Hästarna fick i alla fall gå in tidigt ikväll. Det är inte så roligt att ta in skrämda hästar från hagen så då är det lika bra att de får stå inne innan allt skjutande börjar. Nu är ju stallet ute på landet och det kommer väl inte att skjutas så många raketer där i närområdet, men det är klart att det hörs från samhället.

Ulf har föresten ring och sagt att han kommer hem klockan 20:00 så han behöver inte arbeta ända till 22:00 som det var tänkt.

Det känns som att det var jättelänge sedan jag satt till häst. Jag hade tänkt att rida idag men jag skippade det på grund av åtaganden här hemma (läs städa, handla och laga mat).

Jag släppte i alla fall ut hästarna i morse och mockade. Dessutom fyllde jag på vatten i hagen och i tunnan inne så jag höll på i nästan en och en halv timme innan jag var klar. Då var jag hungrig och åkte hem och åt frukost. Vid halv ett åkte jag ut till stallet igen för att skruva fast en brodd som Berta tappat och för att packa höpåsar igen. Veronica red ut med Amie och Berta fick stå ensam kvar inne, vilket som inte blev alltför popluärt. Men hon får minsann vänja sig. Det går ju inte att man ska rida samtidigt eller göra saker samtidigt hela tiden. Hästarna ska kunna stå själva i boxen och vänta. Förhoppningsvis lär hon sig det snart.

Igår satt Ulf och jag och såg på film och tog ett glas öl. En liten myskväll. Vi hade tänt ljus och hade lite ost och kex. Efter en stund, när Ulf var inne i köket, så kom katten och hoppade upp på bordet precis bredvid alla stearinljus. Det flasade till i pälsen. Katten blev rädd och stack och jag for efter för att släcka eventuell glöd som blivit kvar. Katten var inte så sugen på att bli kontrollerad utan stack ju iväg med mig efter. Ja, herregud vilken cirkus. Men det gick bra. Katten hade just varit ute i regnet och pälsen var blöt så det blev bara lite bränt på ena sidan.

Ja, herregud, nu har vi varit till Nordmaling och löshoppat Berta. Jag var i stallet vid tio och lastade bilen med saker och gjorde i ordning hönätet. Sedan tog vi in hästarna och satte på benskydd och lindade benen så att de inte skulle kunna göra illa sig. Jag var lite skeptisk till ifall Berta skulle acceptera bootsen men det gjorde hon.

Vid lastningen blev det lite struligt och det var mitt fel. Vi lastade Berta först och lämnade dörren öppen så hon skulle få se ut och när vi då lastar Amie på Veronicas släp så blev Berta galen och sparkade som aldrig förr. Jag blir superstressad och vet knappt hur jag skulle sätta fast bommen bakom Amie. Den ska sättas upp helt tvärt emot hur man ska göra i min transport så det blev bara kortslutning i huvudet. Sorry. Men det gick ju bra tillslut och vi rullade iväg. Berta står så snällt i transporten så man märker knappt att man har en häst där.

Väl framme så lastade jag ur Berta själv för Veronica hade lite problem med bilen så hon hamnade lite efter. Det gick bra. Jag ställde in Berta i en box och gick ut och mötte Veronica som höll på att lasta ur Amie.

Berta började svettas och skaka när hon stod inne i boxen i stallet. Hon blir gärna så där när hon kommer till ett nytt ställe. Vi gick och ställde upp hinder till löshoppningen och vi hade sån tur så att det var en annan tjej där som också skulle löshoppa sin häst och hon visade hur vi kunde ställa upp hindren och sätta upp plastband så att det blev en bana runt.

När det var dags för Berta att komma in i ridhuset så var hon genomsvettig och bara skakade. Jag började med att leda henne runt och över bommarna som sedan skulle bli hinder. Så vitt jag vet så har Berta aldrig varit inne i ett ridhus så hon var lite spänd och hon ville gärna titta in i speglarna efter väggen.  När jag lett henne runt ett par varv så släppte jag henne lös och hon fick springa över ett hinder som stod som ett kryss. Nästa gång hon kom var det två kryss som hon skulle fara över. Det bakre krysset blev sedan en oxer. Hon fick hoppa över hindren ett par gånger innan vi gav oss. Vi mätte hindret som Berta hoppade över när vi var klar och det visade sig att hindret låg på en meter. Det såg mycket lägre ut för det såg så enkelt ut när hon hoppade än fast hon inte riktigt hade rätt fart in över hindren. Jag hade tänkt att filma hoppningen men då visade det sig att batterierna i filmkameran var helt slut. Snopet.

Berta såg i alla fall ganska  fin ut när hon sprang och jag fick beröm av en tjej som tyckte att Berta hade ett mjuk steg och en fin kropp. Det var föresten flera som stod på läktaren och tittade som påpekade hennes mjuka steg.

Sedan red Veronica Amie och jag hade tänkt att hjälpa till att ta bort hindren men Berta sparkade så in i berget ute i stallet så jag var tvungen att vara där och lugna ner henne. Tjejen som hade löshoppat sin häst fick i stället ta bort alla hindren. Jag fick rent av dåligt samvete.
Sedan lastade vi och åkte hem. Det gick bättre den här gången för nu stängde jag dörren så att hon inte såg något. Sen susade vi i hem i full fart. Det hade börjat snöa så det var lite snörök men det gick bra.

Vi hann bara hem så var Berta trygg och lugn igen. Då slutade hon svettas och blev sitt vanliga coola jag.

Vilken dag! Jag är helt slut. Jag började med att släppa ut hästarna klockan sex i morse för att sedan åka hem, duscha och fixa till ansiktet på några minuter och sedan åkte Sara och jag till Sundsvall. Vi började med att åka in till staden Sundsvall och inte Birsta. Där hade jag tur och hittade en parkering snabbt som ögat. Vi hade tajmat tiden ganska väl så vi var i Sundsvall strax efter tio och det var inte så mycket folk på stan. Sedan gick och gick vi runt, runt på alla affärer och snurrade. Jag blev less och fick ont i höften redan där, men efter ett par timmar så åkte vi på Ikea och gick runt, runt och letade saker till hemmet och sedan mer kläder till Sara. Jag hann smita iväg till Hööks också, men när jag väl stod där så kom jag just inte på något att köpa. Till slut köpte jag fyra boots som Berta kan ha på sig som skydd i morgon när vi ska åka iväg med transporten. Jag har ju transportskydd men jag anar att det kan vara lite otäckt att ha på sig dem.

Många steg blev det i alla fall. Nästan 20 000 steg. Jag kollade hur många steg det skulle bli om man tog tiden vi gick runt istället (ca 7 timmar) och då hamnade man på 41 000 steg, men eftersom man står i kö och provar saker så blir det ju inte riktigt en promenad. Men icke desto mindre så kan jag meddela att jag är helt slut.

Nu har jag tagit mig i kragen och kommit till skott. I morgon åker vi till Sundsvall - en grej som jag lovat Sara sedan i november men som aldrig blivit av. Ulf är lite putt och tycker att det är en onödig resa, men jag har ju lovat.

På lördag har jag bokat ridhuset i Nordmaling klockan tolv och jag planerar att ta dit Berta och löshoppa henne. Hon måste ju börja vänja sig vid ridhus dessutom om man nu ska åka på träningar i framtiden. Jag gruvar mig för att åka iväg. Jag har aldrig tyckt att det är speciellt kul att köra transport och det är än värre nu när det är isigt. Men E4 är ju bar och bra att åka på så det kommer förhoppningsvis att gå bra.

Jag vet inte om jag någonsin längtat så mycket efter snö. Jag hade planerat ett trevligt jullov med massa ridning på Berta för att sedan kunna ställa av henne några veckor i januari när det brukar vara så himla kallt. Men så har det inte blivit. Det enda som går att göra är att skritta ut efter vägen eller tömköra. Idag tömkörde jag Berta igen för femtielfte gången. Berta var sitt vanliga slöa jag, inte så pigg som förra gången, och det gick ganska segt. Men det blev gjort i alla fall.

Hösilage  som vi fick nu senast var ganska grovt med tjocka strån så hästarna gillar inte det något vidare. Det ligger ganska mycket på marken oätet och jag såg på Berta nu att hon tappat lite i hull. Inte så att hon blivit mager, men det syns att några kilo försvunnit runt midjan. Det är tur att den här balen är slut nu så vi kan öppna en ny. Hoppas att det är lite finare strån i den.

Jag trodde faktiskt inte att vädret och underlaget kunde bli så mycket sämre än vad det har varit nu runt jul. Men det visade det sig att det kunde det. I morse när jag åkte ut till stallet så var det överjävligt halt efter Kasamarksvägen. Allt grus hade regnat bort och det lilla som låg kvar var täckt av en ishinna. Det var ren tur att jag tog mig både bort till stallet och hem igen utan skador på bilen. (jag själv halkade på isen så jag dråsade i backen med höger knä före).

Igår hade Thomas hundar kommit lös så det hade varit lite otäckt när de hade hoppat in i fårhagen och jagat fåren. Fåren hade försökt skydda sig och rymt ut ur hagen, så när jag kom i morse så såg jag att stolpen till grinden i hästhagen var avbruten. Efter jag hade mockat och gjort i ordning allt inne så gick jag ut och försökte laga staketet så gott det gick. Det blev lite provosoriskt men vad ska man göra när det är stenhårt i backen så det går inte direkt att slå ner en ny stolpe. Jag löste helt enkelt problemet genom att knyta fast stolpen med balsnören vid en tall. Inte är det vackert, men det håller. Värre blir det att laga fårhagen där flera stolpar är knäckta och där finns det inga träd som man kan utnyttja heller. Trist.
Innan jag åkte hem så gick jag runt hela hagen och kollade så att allt var helt. Hästarna var förstås nyfikna på vad jag gjorde så de följde med.