Det har blivit lite dåligt med uppdateringar på den här bloggen. Jag som var så duktig förut och uppdaterade lite varje dag. Det blir inte riktigt samma sak nu när jag inte har häst längre. Jag har liksom inget att skriva om tycker jag. Det är liksom inte så kul att skriva om jobbet.

Förra helgen var jag i alla fall i Ullånger en liten snabbis. Åkte ner på fredag och hem igen på lördag. Ulf skulle nämligen lämna bilen till någon kille som skulle reparera den på söndagen och dessutom skulle jag ju hinna med att rösta.

I dag har jag i alla fall varit ut till stallet och hälsat på en liten snabbis. Tänkte ta lite bilder på hästarna och överraska Veronica men det visade sig lite svårt. Det var svårt att fotografera en ytterst nyfiken och gosig häst (Callizta) och det var lika svårt att fotografera i hemlighet utan att Veronica fick reda på det :-) Ha ha ha. Men det gick bra. Roligt att få träffa hästarna igen och få känna den välbekanta hästdoften.

På lördag ska jag åka dit igen och städa undan lite av mina grejer.

Ja, vilken bra dag jag fick på min födelsedag. Det blev ganska lämpligt tillslut. Det enda som var en liten miss var att Ulf och jag inte hade förberett så mycket innan gästerna kom. Några har fått hjälpa till med dukning, torka bord och allt vad det var för att få ihop det. Men det gick bra ändå till slut.

Jag hade ju skrivit en liten "önskelista" på Facebook på saker jag tyckte folk kunde köpa om de ville. Det blev så himla lyckat för jag fick alla de saker jag skrivit upp av olika personer och jag fick inte två av någonting. Det var som att de hade samordnat presenterna sinsemellan. Därutöver har jag fått blommor, en väldigt massa svamp, en massa pengar och presentkort där jag får köpa vad jag vill. Det är svårt att hitta på något till sig själv men jag tror jag har några idéer.

Tack allihopa för alla bra presenter och för att ni tog er tiden att komma. Ett speciellt omnämnande där av min barndomsvän Mariell som bor i Garpenberg (södra delen av Dalarna) som tog sig tiden att komma hem till mig. Jag är imponerad. 

Vi funderade  på det där om det är uppför eller utför efter 40. Vi var lite osäkra på vad man menar. Utför som i utförsbacke att allt går lekande lätt eller utför som att man blir sämre och sämre. Och uppför - om man menar att det går bättre och bättre för att man klättrar i karriären eller uppför som i en uppförsbacke där saker och ting går trögare och trögare och tillslut måste man kliva av cykeln för man orkar inte trampa runt pedalerna.

Jag har kommit fram till att Mariell och jag är ju sent blommande blommor så jag tror att vi blir bättre, snyggare och klokare med åren. Alltså är livet efter 40 både utförsbacke och uppförsklättring. Det går lättare och vi kommer längre. Ha ha ha.

Ja, saknaden av Berta börjar klinga av även om jag kan få små hugg av saknad ibland. Jag tänker inte på det hela tiden men man undrar ju hur hon har det. Jag tror jag ska skriva ett mail eller så och fråga hur den första tiden fungerat.

Appropå hugg så var jag med om ett riktigt hugg i går. Jag skulle på ett möte i stan och skulle bara titta in på Hemköp för att köpa mig något att dricka då det plötsligt högg till i senen på högerbenet (det som jag opererat). Det blev precis sådär som när det känns som att jag tappar benet men den här gången föll jag inte som tur var. Jag fick så ont så jag trodde jag skulle spy och jag kunde absolut inte gå på benet i flera minuter. Jag fick stå där som en skadskjuten kråka i flera minuter med benet dinglande. Jag blev så arg och less. Det känns som att det inte är riktigt färdigutrett det här med mitt ben. Jag har ju fortfarande samma symptom som före jag blev opererad förutom den där eländiga värken som jag faktiskt blivit av med. Jag tror jag måste ta och ringa doktorn igen. Man undrar ju även där varför vissa symptom finns kvar likt förbaskat. Kan de inte köra mig i en sådan där magnetröntgen eller vad det är och se efter vad det är för fel?

Den här veckan har gått fort. Jag har haft mycket att göra på jobbet och stressat från det ena till det andra. Det märks om inte annat på kroppen. Det blir mycket ont i ryggen samt höfterna. Fredagen var värst och då har jag mest tryck med lektioner. Det blir dessutom helt fel för mig att gå runt bland eleverna och böja mig fram över bänken och hjälpa dem. Jag är resurs i ett annat klassrum än det jag brukar vara i och där är det trångt som attan. I mitt eget klassrum är det ganska luftigt och jag kan ta en stol och sätta mig bredvid eleven för att hjälpa dem. Något sådant utrymme finns inte i det klassrum där jag är resurs. Där måste jag stå framåtböjd över bänkarna.

Jag har i alla fall börjat städa här hemma inför min födelsedag på lördag. Jag har putsat fönster och bytt gardiner samt plockat undan lite här och var. Ulf har klippt gräsmattan.

På lördag den 11:e september är det alltså min födelsedag. Jag har beställt mat och så men känner mig annars ganska oförberedd. Jag vet inte riktigt vad jag vill på den här dagen. Jag hade en stor fest när jag fyllde 30 så det känns väl lite som att det är avklarat. Det enda jag vet är att jag inte vill ha en massa jobb och stress. Bara att få ha en trevlig dag och kväll med folk man trivs med vore bra nog. Den som vill får komma och hälsa på. Det serveras tårta under dagen och klockan fem är det mat. Sedan blir det allmänt trivsel på kvällen.

Ibland tycker jag att jag är smart. Jag är liksom fiffig och kan komma med oväntade lösningar. Ibland visar det sig inte vara så smart. I slutänden.

Jag var så smart att jag använde Ulf's facebookkonto när han är borta eller på jobbet. Där startade jag spelet Frontierville och kunde därigenom skicka presenter till mig själv när jag behövde. Jag skickade tegelstenar och borrar och lite annat jag behövde för att bygga. Det här märkte Ulf och började spela det spelet. Det var ju väldans smart för nu skötte sig mycket sig själv. Jag behövde inte skicka presenter till mig själv för det gjorde ju Ulf. Ibland blev det väl inte det man önskade, men ändå. Ulf spelade allt mer och svor över spelet och att det växer igen om man inte sköter marken dagligen. Rätt vad det var så spelade han oftare än mig. Det fanns liksom inget stopp förrän en vacker dag (igår) då han stängde ner sitt Frontiervillekonto och tog bort sin gubbe. GAH! Nu kan jag ju inte gå in och skicka presenter till mig själv i alla fall. Bara för att han inte kan låta bli att spela om det finns på hans konto. Självbehärskning finns det ord som heter. Slå upp det Ulf när du har tid.

Sedan var det smart att lägga min VFUtid på en dag. Jag måste ha det så eftersom jag ska åka runt till olika skolor och besöka studenter från Umeå universitet. I dag ska jag jobba hemifrån eftersom allt mitt material finns här hemma. Skitsmart. Eller inte. Fy fanken vad man jobbar när man sitter hemma. Poff så har tiden gått så man inte ens tagit den lagstadgade rasten eller lunchen. Men nu ska jag ha rast! Då skriver jag på bloggen. Det är väl smart? Men vänta det här blir ju ingen vila!

Nästa smarta sak var att göra en film om min tid tillsammans med Berta. Det är ju jättesmart att sätta ihop bilder och filmklipp till en enda film och så får man sitta och minnas tillbaka. Det var ju...inte så smart. Nu blev man ju ledsen istället. Skit.

Här kommer en bild på Berta i hennes nya box på hennes nya ställe. Jag har tänkt på henne hela dagen och hoppas att hon får det bra. Här står hon och spanar på sina nya hästkompisar.

I dag har jag varit och lämnat Berta hos hennes nya ägare. Ulf följde med snällt nog. Jag hade ju kunnat åka själv också men det är ju bra att en person som kan hålla ens nerver under kontroll följer med.

Det kändes mest tråkigt att lasta och åka iväg från stallet. Då hade jag tårar i ögonen så jag knappt såg vägen. När jag väl kom fram till stallet där hon ska bo så var det inte så hemskt. De var så glada över att hon kommit och de hade bara bra saker att säga om henne. Vilken fin häst! fick jag höra flera gånger och det kändes förstås bra mitt i allt det sorgliga. Sedan fick jag säga hej då en stund för mig själv innan vi åkte igen. Till och med Ulf blev rörd och lite sorgligt var det när jag gick iväg ut genom dörren och Berta tittade efter mig när jag stängde dörren. Jag hoppas att det kommer att fungera bra i alla fall och att hon kommer att trivas. Hon skulle få komma ut och tävla i hoppning i alla fall så jag får väl hålla utkik efter några resultatlistor om ett tag när de kommit igång.

Nej, usch vad sorglig den här dagen blivit.