I dag tog jag och satte mig upp på Berta och red efter vägen. Nu höjer nog kanske några ett ögonbryn och funderar hur det kommer sig att jag kan rida igen helt plötsligt. Saken är den att jag ska på sjukhuset till ortopeden i morgon och då vill jag gärna ha känslan av hur ont det gör i kroppen. Jag vet hur jag blir annars. Då frågar de hur besvärligt det är och då sitter jag där och hummar och flummar på något om att så farligt är det ju inte, men det är klart att lite ont gör det ju. Nej, det ska bli annorlunda den här gången. Nu ska jag ha färskt i minnet av hur ont det gör att rida (...och sitta och gå och ligga) och om det brukar vara som förut när jag har ridit så kommer jag knappt att kunna ta mig fram i morgon. Då kommer jag omöjligtvis kunna sitta och fjanta på som jag brukar göra. Mitt kroppsspråk borde kunna avslöja mig om inte annat.

Berta var snäll att rida. Hon är ju underbar.  Vi gick i långsam lunk efter vägen och travade en (kort) bit. Jag vet inte om Berta kände på sig att det inte var läge till att göra några skutt, för hon gjorde då i alla fall inte ett enda.

Min sits var något speciellt. Jag har ju svårt att bresa och kommer alltså inte ner i sadeln. Tänk dig att du tar ett gem och försöker sätta fast det på ett glas så förstår du hur jag hade det.