Jag börjar tvivla på mig själv och min tydlighet. Jag är tydligen mer o än vad jag tror. Mer otydlig alltså. Ulf verkar inte fatta att han måste börja göra mer saker här hemma än tidigare. Det är mycket jag inte fixar (eller inte så bra). I går hade jag en dålig dag men åkte ändå och handlade lite på förmiddagen. Men jag kan bara handla lätta varor som jag pallar att bära in - typ bröd och sådant. I morse fanns det inte en droppe mjölk. Det var inte handlat någonting.

Mer otydligt är det hos sjukgymnasten som blev så himla förvånad i dag över att jag blir sämre och inte bättre trots sjukgymnastik. Eh... det har jag ju sagt. I våras berättade jag för sjukgymnasten att benet domnar när jag sitter i soffan. Sitt inte där då, var svaret. Nu domnar benet hela tiden och speciellt idag efter jag varit där och haft ett pass. Då domnade hela rumpan. Det var som om jag fått en spruta bedövning hos tandläkaren. Poff, ena skinkan borta.

Så var det jobbet. Även där är folk förvånade över att jag helt plötsligt ska vara hemma. Vissa har förstått det men långt ifrån alla. I dag satt jag på möte inne i stan och där bestämdes det tider för hur mötena ska ligga. Visst kan du komma den dagen Camilla? Eh... ja, svarade jag för jag iddes inte förklara. Det var lika bra att vara otydlig.

På tisdag åker jag till huvudstaden för en intensivkurs om PIM. Jag åker 6:50 och kommer hem 19:45. Hoppas det är tydligt nog, Ulf.