Jag är ingen försäljare. Har aldrig varit det. Jag saknar nog den genen skulle jag tro. Därför är det jättejobbigt nu när man ska sälja hästen. Det ringer folk lite nu och då och jag ska försöka beskriva Bertas positiva sidor. När jag hör mig berätta hur bra hon är så tänker jag alltid att - varför ska jag sälja henne, så dumt, hon är ju världens bästa! Sedan så tar jag och berättar om Bertas små fel och då tänker jag - men vem vill köpa den här hästen? Ha ha ha. Vad jag än säger så tänker jag så himla mycket. Så himla dumt.

Jag förstår de som skickar iväg hästarna till hästförmedlare. Då slipper men alla de här känslorna som sliter och river i en. Och tänk de som ringt och pratat med mig! Ha ha ha. Stackarna.

Det som känns dumt är att jag nästan inte ridit Berta på 1,5 år. Det är svårt att beskriva hur någon är då man bara satt sig upp för typ drygt 4:a månader sedan. Berta har ju utvecklats så mycket sedan hon var hos Anna-Lena och nu när Veronica varit och tränat henne. Det är inte samma häst som jag red för jättelänge sedan. Det enda jag vet är hur hon ser ut när någon rider henne och hur hon är att ta hand om.