Då närmar sig slutet på dag två. I dag har jag blivit jagad runt av sjukgymnast och arbetsterapeften i olika omgångar. Jag har knappt haft en ledig stund. Jag har duschat (äntligen) och lärt mig gå på kryckor så nu kan jag ta mig ur sängen själv samt gå på toaletten själv. Det är ju ett steg uppåt för självkänslan. Hur stor toalett man än har så är den för liten om man är två. Det är i alla fall min åsikt. Jag har aldrig varit någon samkissare på krogen eller fester heller. Nej, sådant gillar jag inte.

Tandeländet vill inte hålla sig lugn så i dag har jag fixat penicillin som jag själv fick hämta ut på apoteket. Jag fick mig en tur i rullstolen ner i huvudbyggnaden. Skönt att slippa avdelningen.

Ulf har blivit jätteförkyld så han kan inte komma och hälsa på. Pratade bara i telefon och då lät han helt slut. Det låter inte så lovande om man ska komma hem om ett par dagar.

Syrran har ringt också och vi pratade nästan en halvtimme! Det är många fler som ringt så jag har haft fullt upp hela dagen.

Tanten som låg bredvid mig har fått åka hem den lyckosten. Nu är jag ensam på rummet igen.

Åh, vad jag har ont i ryggen. Själva operationen känns som en baggis jämfört med sängens konstanta försök att plåga mig. Det är ju en sån där väldigt oförlåtande sjukhussäng med skumgummimadrass och stålspjälor och tro mig - jag känner av var enda stålspjäla i ryggtrakten. Jag som har svårt att sova i sängen hemma plågas dubbelt här. Jag har legat vaken sedan klockan tre ungefär och nu gav jag upp och fick sätta mig upp.

I övrigt så fick jag gå upp och gå i går vid åttatiden. Där ser man. Det trodde jag inte. Och så har jag sett på Glee på tv samt fått en tant som snarkar som rumskamrat. Det har inte stört mig nämnvärt för jag tog på mig hörlurarna och lyssnade på radio hela natten. Dessutom är jag van Ulfs snarkningar så...

Fortfarande lite feber. Nu är det bara 37,5.