I dag är det söndag och min pappa har kommit på besök. Skulle väl kolla till resultatet från operationen skulle jag tro. Jag fick gå runt lite och visa upp att jag haltar mindre nu än förut.

Annars har det inte hänt mycket. Frustrationen över att man är beroende av andra (mindre kompetenta) människor stiger för var dag. Det är liksom inte bara att göra allt själv när man vill utan man måste vänta på andra människor och när de vill. Oftast sammanfaller inte viljorna på samma tidpunkt kan jag avslöja. Det har alltså gått 1,5 vecka sedan operationen och jag måste vänta 6 veckor innan jag får prova att köra bil själv. Allvarligt. Det här kommer att bli jävligt tungt. Mentalt.

I dag till exempel när min pappa kom med bussen då stannade bussen bara ute vid E4:an. Jag kan gå in sa pappa, men jag tycker naturligtvis att vi kan hämta honom. Tror ni att det blev av? Nej, pappa fick vackert gå de där tre kilometrarna hem till oss. Jag satt och studsade i soffan. Får jag inte magsår under de här veckorna som är kvar, ja då vet inte jag...

I kväll tittar jag på Vem kan slå Filip och Fredrik. Kul.