Jag fick ett sms av Anna-Lena idag. Hon hade tagit ut Berta och ridit en liten stund. Det hade gått bra. Jag känner mig jättelättad att någon orkar rida Berta nu. Gud så skönt.

Jag ringde operationskön i dag igen. Ville ju gärna vara lite i framkant och visa intresse. Nu önskar jag att jag aldrig gjort det. Jag blev bara deprimerad. Tanten som svarade sa att det är lååångt kvar till min tur. Jag kontrade och påminde om tremånadersgarantin och då svarade hon att de hade flera som gått över tre månaders väntetid (och det stod ju om det i tidningen idag också) så jag kan få gå mycket längre än tre månader. Helst eftersom min operation tydligen var en specialare (så fick man reda på det också). Jag försökte med att ta upp den långa sjukskrivningstiden och att jag ju var i arbetsför ålder och ska ju tillbaka till arbetet så fort som möjligt. Till detta hade hon inget svar men noterade att jag kunde komma in med kort varsel om det skulle bli ett återbud.

Nu återstår bara att vänta.