I dag har Veronica och jag ridit igen. Vi träffades ute i stallet vid halv elva och skulle försöka fånga hästarna i hagen. Jag skrivet försöka för hej å hå vad det blev roligt (för hästarna). Både Amie och Berta såg åt vilket håll det lutade när vi kom in hagen och passade på att springa längt ner i hagen. Det slutade mad att Veronica fick ströja upp dem mot ingången så att vi slutligen kunde fånga dem. Då var det tre genomsvettiga hästar (som hade sprungit som tok i djupsnön i hagen) som vi fångade. Det behövdes knapppast  någon framskrittning om man säger så. De var framridna och klara. Hmmm...

I alla fall så såg jag att Berta har tappat en sko när jag gör i ordning henne så det blev inte så himla avancerad ridning. Vi red ut samtidigt på vår ridplan. Jag på Berta och Veronica på Amie. Jag skrittade och travade mest. Försökt jobba med övergångar men det är mycket som inte fungerar. Jag har ju dåligt med benstyrka och magmuskler. Något som behövs för att hålla igång Berta och få henne att gå bra. Efter några övergångar var jag som en trasa. Gissa om jag har ont i magmusklerna och höger ryggmuskel nu. Jag måste ta på mig sporrar för att få till någon bra ridning alls tror jag. Men samtidigt så har jag inte trampet i stigbygeln kvar heller och sitter man och gnider med hälarna uppåt så blir det inte bra det heller. Jag behöver en ridlärare! Fy, vad jag har tappat mycket.

Men sitter jag ner, i bra sits med hälarna nedåt så känns det som om jag har en snusdosa i höften. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det spänner. Inifrån liksom.

Herregud. Anna-Lena uppmärksammade mig att jag satt på nosgrimman fel på tränset (på bilderna). Gud, ja. Jag tyckte att det såg konstigt ut men kunde inte komma på vad det var. Jag stod och tittade länge. Man är ju för korkad. Det är läääänge sedan nu man skötte om en häst.