Det är svårt att veta i vilken takt man ska träna och sjukgymnastisera. Man har ingen att jämföra med eller prata med. I dag tog jag i alla fall och satsade på en promenad efter vägen. Jag gick till cubarinken och tillbaka vilket jag trodde skulle vara en lämplig första promenad. Jag blev lite darrig i benet på vägen hem så kanske det var lite långt så där första gången men det gick ju bra och jag tog mig hem. Det blir nog lämpligt med den sträckan så här första veckan skulle jag tro. Jag gör nog samma tur i morgon.

I dag är det söndag och min pappa har kommit på besök. Skulle väl kolla till resultatet från operationen skulle jag tro. Jag fick gå runt lite och visa upp att jag haltar mindre nu än förut.

Annars har det inte hänt mycket. Frustrationen över att man är beroende av andra (mindre kompetenta) människor stiger för var dag. Det är liksom inte bara att göra allt själv när man vill utan man måste vänta på andra människor och när de vill. Oftast sammanfaller inte viljorna på samma tidpunkt kan jag avslöja. Det har alltså gått 1,5 vecka sedan operationen och jag måste vänta 6 veckor innan jag får prova att köra bil själv. Allvarligt. Det här kommer att bli jävligt tungt. Mentalt.

I dag till exempel när min pappa kom med bussen då stannade bussen bara ute vid E4:an. Jag kan gå in sa pappa, men jag tycker naturligtvis att vi kan hämta honom. Tror ni att det blev av? Nej, pappa fick vackert gå de där tre kilometrarna hem till oss. Jag satt och studsade i soffan. Får jag inte magsår under de här veckorna som är kvar, ja då vet inte jag...

I kväll tittar jag på Vem kan slå Filip och Fredrik. Kul.

Oj, kollade statistiken på min blogg. Jag har skrivit 1000 inlägg med det förra inlägget. Detta blir alltså nummer 1001. Herregud vad jag varit flitig.

I dag har i alla fall Veronica gjort sig en sväng upp till Umeå och när hon gjorde det tog hon med sig täcket till Berta. Det känns skönt att ha fått iväg det och att Berta får användning av det nu när det blir kallare ute.

Bild från Börjes på täcket jag köpt. Kostar 645:-  

Ja, det är väl den vanligaste frågan jag får just nu. Hur känns det eller hur mår du. Det är svårt att beskriva hur det känns att ha fått en höftprotes. Det är klart det känns. Det är inte smärtfritt om man säger så. Det är som en molande gigantisk mensvärk eller som när man var tonåring och var och spände tandställningen.

Jag gör mina sjukgymnastikövningar varje dag, två gånger om dagen. Det är inte heller skönt direkt. Det tar emot, musklerna protesterar och man orkar inte så mycket. Men jag tycker ändå att det går bra. Visst, det gör ont, men i slutänden så ska jag väl förhoppningsvis bli bättre än vad jag var innan. Det är målet.

Det mest frustrerande är kryckorna och det faktum att jag inte får ta ett enda steg utan dem. Svårt när man ska stå i köket och kanske göra sig något att äta. Man blir kanske duktigare eftersom, men just nu är det svårt. Jag får inte böja mig fram heller så att ta något från nedersidan av kylskåpet är svårt. Än mer frustrerande om man ska äta fil och det är slut på skedar och det finns bara i diskmaskinen. Då måste jag hämta grepptången och fiska upp skeden. Mycket pyssel för en liten grej.

Man börjar bi lite dagvill. Vet knappt vilken dag det är i dag så jag var tvungen att kolla två gånger.

I dag gör jag som vanligt ingenting. Inget av vikt och värde i alla fall. Jag ska väl kopiera sjukintyget och skicka iväg det, hade jag tänkt. Titta på tv... lite sånt.

I går fick jag äntligen mitt nya vintertäcke till Berta. Ulf fick äran att hämta ut det. Nu gäller det bara att få upp täcket till Umeå. Hur det nu ska gå till? Man har ju haft ganska tur hittils då hösten inte varit så kall, men det kommer väl snart.

Ja, nu har det gått en vecka sedan jag opererade höften. Det har gått bra med allt hittills utom möjligtvis det faktum att jag tror jag inte tål de värktabletter de skrivit ut åt mig. Alltså har jag slutat ta dem och tar bara alvedon istället. Visst det känns lite i höften men det går att stå ut med. Hoppas jag.

Blev utskriven i går i alla fall. Det var ju skönt. Var dessutom tvungen att köpa medicin så jag inte får blodpropp efter operationen. Den medicinen kostar 1500:-, med högkostnadsskydd blev det drygt 500:-. Det går väl an för en annan men jag kan förstå att det blir jobbigt för pensionärer.

Nu är jag äntligen hemma. Det var nära att jag inte fick komma hem eftersom det inte fanns någon läkare tillgänglig att skriva ut mig, men med lite ringande så blev det bestämt att jag skulle få åka hem på permission. Jag måste alltså åka tillbaka i morgon bitti för klockan nio. Suck.

Superskönt att vara hemma i alla fall. Här hemma är det i alla fall varmt och skönt. Inte iskallt så som på sjukhuset. Där frös man ju hela tiden.

Superduperskönt att glida ner i sin egen säng också. Himmelriket!

Då var det dag 5. Då pratar jag alltså dagar EFTER operationen för jag blev inlagd dagen innan. Jag hoppas naturligtvis på att jag ka få åka hem i dag, men just nu så väntar jag på ronden. Det brukar komma ett gäng typ före nio-tiden.

När man har varit här så länge så har man kunnat göra en del observationer. De har ju lagt om allt till data. Det var ju därför operationerna ställdes in i två veckor där kring höstlovet. Nu så går sköterskorna med en medicinvagn med en laptop ovanpå. Där ska tydligen allt läggas in. Tabletter som lämnas ut ska skrivas in på datorn, feber och allt vad som hänt. Det verkar inte vara lätt för den något teknikovana personalen. Nu kommer vi till själva grejen. De har en support anställd som kommer och går runt och hjälper dem med deras frågor. Hon är helt svartklädd och har en jacka som det står SUPPORT i stora vita bokstäver på baksidan. Detta är ju helt fantastiskt. Tänk om skolvärden skulle kunna ta efter det. Det är ju trots allt ganska många nya tekniska lösningar som lärare ska kunna (därav PIM). Nu nästa grej kommer att bli omdömen som ska finnas på internet tillgänglig för föräldrar att gå in på när de vill.

Utöver alla mediciner så ska sköterskorna här fylla i sina egna scheman.