Man är som en främmande fågel här på sjukhuset. Man passar liksom inte in. Jag kan säga att jag dragit ner medelåldern rejält på det här stället. Alla är gråhåriga utom jag.

Maten passar mer för pensionärer också tycker jag. Nu har jag ätit kokt potatis i stort sett till varenda måltid sedan jag kom hit i tisdags. Visst vet de om att de finns annan mat i storköket? Eller måste man tipsa dem om pasta, bulgur och ris? De kanske vill behålla jobben genom att lägga ner orimlig tid på att skal potatis dagarna i ända? Gud, bevare oss om de skulle koka lite bulgur i 13 minuter istället för de timmar det tar att göra i ordning storkok på potatis.

Jag har i alla fall fått mail från Anna-Lena som berättat om Bertas vecka. Jag fick också med två bilder på Berta i hagen. Hon såg väldigt ung och busig ut tycker jag.

Nu har jag läst ut Dan Browns bok. Den var inte så bra. Eller den var bra för det händer mycket och det är fart och fläkt i boken men allt boken kretsar kring kändes väldigt främmande. Det är jobbigt att följa med i intrigen när det handlar om frimurare som man knappt vet vad det är och alla symboler i Amerika som man har väldigt liten anknytning till.

Dags för dag fyra. Jag har redan varit upp och duschat samt gått omkring i korridoren. Jag har faktiskt fått sova mest hela natten. Det gör jag sällan. Tydligen har jag legat i samma position rätt länge för när jag vaknade vid fyratiden så var hälen avdomnad. Ja, de du. Jag som brukar snurra runt hela tiden eftersom jag aldrig hittar en smärtfri position. Kanske det blir att man kan ta sovmorgon hemma i sängen framöver?

Tack för kommentaren Gabriella. Jag har två hästtidningar (dock inte Hästfokus), en inredningstidning, en korsordstidning och en skvallertidning med mig. Dessutom den nyaste boken, Den förlorade symbolen av Dan Brown, med mig. Jag passar på att läsa och studera så tiden går lite fortare. Jag kommer att vara klok som en bok när jag kommer ut på måndag.

Doktorn var här nyss på ronden. Det blir ingen röntgen i dag. Det blir i morgon. Suck. Så då blir den här dagen en enda väntan på att den ska ta slut också.

Nej, det verkar inte bli någon röntgen i dag. Det blir nog i morgon trodde personalen. Jaha. Den här dagen känns då lite bortkastad då jag inte gjort något alls. Bara väntat på att tiden ska gå.

Ja, då sitter man här den tredje dagen. Jag har tråkigt och tycker att tiden står stilla. Man liksom bara väntar på att det ska bli nästa matservering hela tiden. Inte händer det något annat. Det var sagt att jag ska på röntgen i dag men det har jag inte sett något av alls. Än. Dagen är ju inte slut.

Ute har det snöat men nu ser det mest ut som regn. Ulf och Joakim är ute på stan och övningskör. Joakim ska ju snart köra upp och då måste han ha kört alla gator runt om i stan. Det är jag glad över att jag slipper i alla fall. Övningsköra med Joakim i stan alltså.

Då närmar sig slutet på dag två. I dag har jag blivit jagad runt av sjukgymnast och arbetsterapeften i olika omgångar. Jag har knappt haft en ledig stund. Jag har duschat (äntligen) och lärt mig gå på kryckor så nu kan jag ta mig ur sängen själv samt gå på toaletten själv. Det är ju ett steg uppåt för självkänslan. Hur stor toalett man än har så är den för liten om man är två. Det är i alla fall min åsikt. Jag har aldrig varit någon samkissare på krogen eller fester heller. Nej, sådant gillar jag inte.

Tandeländet vill inte hålla sig lugn så i dag har jag fixat penicillin som jag själv fick hämta ut på apoteket. Jag fick mig en tur i rullstolen ner i huvudbyggnaden. Skönt att slippa avdelningen.

Ulf har blivit jätteförkyld så han kan inte komma och hälsa på. Pratade bara i telefon och då lät han helt slut. Det låter inte så lovande om man ska komma hem om ett par dagar.

Syrran har ringt också och vi pratade nästan en halvtimme! Det är många fler som ringt så jag har haft fullt upp hela dagen.

Tanten som låg bredvid mig har fått åka hem den lyckosten. Nu är jag ensam på rummet igen.

Åh, vad jag har ont i ryggen. Själva operationen känns som en baggis jämfört med sängens konstanta försök att plåga mig. Det är ju en sån där väldigt oförlåtande sjukhussäng med skumgummimadrass och stålspjälor och tro mig - jag känner av var enda stålspjäla i ryggtrakten. Jag som har svårt att sova i sängen hemma plågas dubbelt här. Jag har legat vaken sedan klockan tre ungefär och nu gav jag upp och fick sätta mig upp.

I övrigt så fick jag gå upp och gå i går vid åttatiden. Där ser man. Det trodde jag inte. Och så har jag sett på Glee på tv samt fått en tant som snarkar som rumskamrat. Det har inte stört mig nämnvärt för jag tog på mig hörlurarna och lyssnade på radio hela natten. Dessutom är jag van Ulfs snarkningar så...

Fortfarande lite feber. Nu är det bara 37,5.

Ja, nu lider den fösrta dagen mot sitt slut. Äntligen. Ulf och Sara har varit här en stund på eftermiddagen. När de var här kände jag att jag blev matt och jag trodde det berodde på att det var ansträngande med besök, men sedan kom personalen och tog tempen före middagen och då hade jag 38,8. Inte undra på att jag kände mig slut.

Jag har fått en tv in på rummet så jag ska se Glee i kväll. Nu är det nämligen dags att göra kväll typ vid halv åtta! Då ska jag nattas. Ha ha ha. Jag passar på att köra igång dator och kolla mail.

Benet känns stelt och eländigt. Jag försöker så gott jag kan röra på det i sängen. Jag skulle egentligen gått idag men på grund av att jag har så dåligt blodvärde så har det inte blivit något gått. I morgon ska jag gå med kryckor sa de. Ha ha ha. Hur ska det gå?

Då sitter man här på sängkanten opererad och klar. Det var lite läskigt med ryggmärgsbedövning måste jag säga. Nålen var inga problem, inte att det stacks heller men då råkade läkaren träffa en nerv till vänster ben och då for benet iväg i en gigantisk spark. Det kändes som att få 220 volt ström genom kroppen. Väldigt obehagligt. Jag blev bedövad från naveln och neråt så det var inte så himla farligt.

Väl på operationsbordet var jag vaken och pratade med sköterskan som jag typiskt nog känner lite ytligt. Man hörde alla ljud och det var precis så som jag föreställt mig. Borrande ljud, sågandet med typ en cirkelsåg, lukten av plastik padding och så ett jäkla sörplande som blev då de sög upp blodet med en sug.

Det gick ganska snabbt och på nästan två timmar var de klara. Typ kvart i tre åkte jag ut på ODA och sedan fick jag ligga där till känseln kom tillbaka, typ vid sju-åtta tiden.

Nu går väl allt bra. Det enda som jag kan klaga på är den mycket obekväma sängen. Jag är överhuvudtaget  inte skapt för att ligga mycket och länge så nu när jag fått ligga ett bra tag håller ryggen på att ta kål på mig. Smärtan i höften är man ju van. Det liksom är bara att acceptera men ländryggen håller på att ta kål på mig.

Vet inte varför det blev fet stil helt plötsligt och det går inte att få bort!