Jag stressade som ett tok för att komma ut till stallet i rimlig tid. Kom dit strax före fem och redan då var det skumt ute. Tog in hästarna och sadlade i rekordfart. Jag tog gramantyglar på Berta och utrustade mig själv med sporrar. Tio över fem skrittade jag ut från gårdsplan. Jag red nere på andra sidan vägen. Berta var spänd och ville knappt ens gå ut på vägen, tokfia. Men eftersom jag hade sporrar och gramantyglar hade jag kontroll över henne. Hon fick så lov att gå framåt trots att hon var skvättig.

Nere på lägdan travade och galopperade jag en stund. Så fort Berta ville sätta huvudet i vädret och spana in mörka skuggor under granar och sådant så nöp jag bara åt med gramantyglarna. Det var väldigt effektivt.

Det känns ju lite sopigt att man måste göra så här men någonstans måste man börja. Målet är att vi ska kunna rida ut när det är skumt ute precis som vanligt. Berta måste börja lita på mig att det inte händer något. Ska vi hålla på med att hon skvätter hit och dit så kommer jag att spänna mig och då blir det en ond cirkel eftersom hon aldrig kan slappna av om jag är spänd.

I morgon är det hoppträning. Tror jag... Det var ju så mörkt sist så jag undrar om det blir något.