Veronica ringde igår och frågade om jag hade lust att rida ut på torsdag och det hade jag ju. Det kändes som en evighet sedan jag var ute i stallet. Dagarna bara rinner iväg och jag kommer mig aldrig iväg ut dit. När jag klev in i stallet och drog in den välbekanta doften in genom näsan då bara kände jag hur mycker jag saknade det. Åhhhh.....
Efter vi hämtat hästarna i hagen och gjort i ordning dem så red vi ut. Gissa om jag var nervös. Jag har aldrig ridit Ayla tidigare och hon är ju högre än någon annan häst jag suttit på så det kändes högt när man kom upp i sadeln. Ayla tittade på mig där jag satt i sadeln och jag nästan kunde höra hur hon funderade på vad det var för person som suttit upp. Hon var spänd när vi gick iväg och det var väl jag också. Men vi slappnade av efter en stund båda två. Hon var riktigt bra att rida. Lugn och fin med långa steg. Hon fick bara skrittas nu eftersom hon varit skadad men det var nog så bra för Veronica och jag pratade hela vägen till vägskälet till Skillingen och tillbaka. Amie lyssnade förstött på vårt surr och var hur lugn som helst trots möte med timmerlastbil.
När vi kom tillbaka så galopperade Veronica lite med Amie medan jag stod och tittade på.