Så var det äntligen dags för ridning. Jag åkte ut till stallet strax efter klockan åtta och då var det fortfarande mörkt ute. Det såg så trist ut att det var som att man trodde att det aldrig skulle bli ljust ute.

Vi sadlade i alla fall hästarna och red på lägdan nedanför vägen. Berta slappnade av snabbt och hon var riktigt rolig att rida. Red lite volter och serpentiner hit och dit och hon kändes väldigt följsam. Skitkul!

I alla fall, när vi gick in igen och sadlade av så såg Veronica att Berta hade blod på sina benskydd. Efter en koll visade det sig att hon trampat sig på höger fram mitt längst ner vid hoven(Jag vet vad det heter men vill inte skriva ut det för då kommer väl man få hur många besökare som helst).

Tvättade rent såret och när jag tog in dem på kvällen så kollade jag hur det såg ut och det såg inte alltför värst ut.

Sedan åkte vi i alla fall till stan efter många om och men. Vi hade siktat på att komma iväg här hemifrån vid tio men det blev istället strax före elva. Hmm...

Att gå på stan med Ulf är i alla fall ren tortyr. All glädje försvinner och man vill bara att plågan ska ta slut. Vi går inte på stan tillsammans så ofta och nu blev jag påmind om varför. Jag fick i alla fall honom att köpa lite nya kläder så att han i alla fall har något som är inköpt under 2000-talet (som inte är t-shirts för det köper han ofta).

Mötet med syrran gick bra men min plan om att räcka över något och låtsas som att jag köpt det för evigheter sedan gick om intet då jag glömt sätta på etiketter (eftersom jag just köpt och slagit in paketen strax innan). Men jag är i alla fall nöjd med inköpen och det blev inte mördande dyrt utan bara lite lämpligt.