Jag känner mig lite lurad på hösten. Jag menar, det brukar vara så härliga fina dagar där naturen bjuder på läckra färgkombinationer av rött, orange, grönt och gult. Nu är det bara grått... och trist.

Veronica skickade ett sms i morse och funderade om jag skulle rida och det skulle jag ju så jag skyndade mig ut till ett regnigt och grått stall. Vi började med att slå upp det sista som behövdes av vinterhagen som Veronica hade börjat med igår. Det tog några timmar men det blev väldigt bra. Nu har hästarna en gigantisk vinterhage att gå och ströva runt i, men det kan de behöva så får de röra på sig lite under dagarna och inte bara stå still vid en gran.

Efter hagen var klar (eller, nja vi har några småsaker som behövs göras men hästarna kan gå där i alla fall) så sadlade vi hästarna och gav oss ut på Gillis lägda. Berta var inte så sugen att fara runt på lägdan så jag satt och försökte få henne att gå fram men det var i princip omöjligt. Det är väl inte så mycket att göra. Ibland är hon samarbetsvillig och jobbar på hur bra som helst och andra dagar är hon mer motsträvig. Hon är ju ett sto... Jag jagade inte på henne så mycket utan det fick vara som det var.

Tog några bilder på hästarna. De såg jättefina ut på skärmen på kameran men nu när jag tittar på dem så ser jag hur svettig Amie ser ut. Dessutom står hon på en sten så bakdelen ser högre ut än den är. Hmm... måste nog göra om den där fotningen.

Jag släppte ut hästarna klockan sex i morse och åkte sedan hem för att äta frukost. Strax efter åtta åkte jag ut till stallet igen och tog in hästarna, sadlade Berta och gav mig ut och red. Prick nio var jag klar med ridturen. Hovslagaren var lite sen så jag fyllde på vattenkannorna och packade lite påsar med hö innan han kom. Vid halv tolv var han klar med båda hästarna. Nu har de nya fina vinterskor med snösulor och broddar.

 Det råkade bli så att han satte fast brodden i skon och jag upptäckte inte det förrän skon var påslagen och klar så då var det försent att säga till att jag hade tänkt stoppa in bomull i hålen. Men å andra sidan är det skitjobbigt att trycka dit bomull och jag är inte alls i någon form för att stå böjd och trycka in den där bomullen på åtta hovar så det var lika så bra.

Jag har varit fem timmar i stallet redan i dag. Känns ju kul.

Äntligen fredag. Det kändes som att dagen aldrig tog slut. Den var oääääändligt lång. Jag tog in hästarna på kvällen, fyllde på vatten och sådant. Innan jag åkte hem tog jag bort stoplarna och halva stängseltråden på lägdan på andra sidan berget. Stängde för öppningen från "vinterhagen" så nu kan de inte ströva ut i skogen längre. All tråd är inte borttagen men jag har i alla fall gjort så att Kurt kan ploga lägdan om han vill.

Tråkigt nog blev träningen inställd. Det var synd för det hade jag sett fram emot men samtidigt så förstår jag det eftersom ridplanen var frusen och det var inte så många som kunde komma. Nästa gång skulle de försöka ha träningen på plantskolan i Gideå och då får man hoppas att det blir fler som kan komma. För oss blir det toppen eftersom det är så nära. Det är väl ungefär en mil från stallet där vi har hästarna.

På jobbet hopar sig arbetet trots att det snart är lov för eleverna. Jag är lite mer yr än vanligt... tror jag. Nästa vecka jobbar vi i alla fall till onsdag. Jag hade tänkt vara hemma på måndag men det sket sig för nu har jag en massa möten den dagen. Suck...

Jag stressade som ett tok för att komma ut till stallet i rimlig tid. Kom dit strax före fem och redan då var det skumt ute. Tog in hästarna och sadlade i rekordfart. Jag tog gramantyglar på Berta och utrustade mig själv med sporrar. Tio över fem skrittade jag ut från gårdsplan. Jag red nere på andra sidan vägen. Berta var spänd och ville knappt ens gå ut på vägen, tokfia. Men eftersom jag hade sporrar och gramantyglar hade jag kontroll över henne. Hon fick så lov att gå framåt trots att hon var skvättig.

Nere på lägdan travade och galopperade jag en stund. Så fort Berta ville sätta huvudet i vädret och spana in mörka skuggor under granar och sådant så nöp jag bara åt med gramantyglarna. Det var väldigt effektivt.

Det känns ju lite sopigt att man måste göra så här men någonstans måste man börja. Målet är att vi ska kunna rida ut när det är skumt ute precis som vanligt. Berta måste börja lita på mig att det inte händer något. Ska vi hålla på med att hon skvätter hit och dit så kommer jag att spänna mig och då blir det en ond cirkel eftersom hon aldrig kan slappna av om jag är spänd.

I morgon är det hoppträning. Tror jag... Det var ju så mörkt sist så jag undrar om det blir något.

I dag var det tänkt att hovslagaren skulle komma men han ringde mitt på dagen och meddelade att han var sjuk. Skoningen kommer att bli på lördag klockan 9:00 i stället.

Ulf har varit till Finland i dag med jobbet. På grund av detta så fick jag fixa mat och då rann klockan iväg något. Halv sex var jag ute i stallet och då var det försent att rida på grund av mörkret. I stället tog jag och tömkörde Berta en stund. Hon måste ju röra på sig lite. I morgon måste jag ligga på som en rem så att jag hinner rida innan det blir mörkt.

Tog och läste igenom Mangos dagbok bara för skojs skull. Vid den här tiden för två år sedan var det snöstorm.

Sedan när heter det "I were?". Jag måste vara så efter... Men å andra sidan är språk inte statiskt utan utvecklas hela tiden av människorna som pratar (eller i det här falllet sjunger). Men nog får man lite rysningar av att sjunga med i Beyonces nya låt "If I were a boy". Fast jag gillar låten och jag tycker att den har en bra text.