Jag kan inte fatta att helgen är slut redan. Det har gått så himla fort. Det är som att det bara är fredag-söndag och så börjar man jobba igen på måndag.

Jag låg i sängen ganska länge. Jag hade lite ont i huvudet så jag vilade det på kudden till elva-tiden innan jag klev upp. Då hade jag i och för sig varit upp och ätit frukost vid sju-tiden, men det räknas inte.

Veronica hade ridit Amie på förmiddagen så jag åkte ut vid ett och red ut ensam. Jag red efter vägen mot Åsa och tillbaka. Berta var spänd och varje snöklump efter vägen var potentiella hästmördare. Jag kan inte tolka det på något annat sätt eftersom hon gick i stora krokar runt och ibland hoppade hon till och tvärstannade. Jag höll mig lugn och försökte att inte engagera mig i hennes spöken, men det är klart att för varje gång hon hoppade till så nästan dog jag för det gjorde så ont. Jag blev väl lite på min vakt och försökte ha tyngden i stigbyglarna så mycket som det gick.

När vi vände så visste hon att vi var på väg hem så då blev hon väldigt fin att sitta på. Hon blev lite som Amie brukar bli ibland, fast hon skrittade, hon taktade inte, men det var lite samma stuk.

Det var kallt som attan att rida. Det blåste småspik efter vägen. Jag var iskall när jag kom tillbaka till stallet.