Jag känner mig som ett utskitet päron idag för att sno en arbetskamrats målande beskrivning. Helt slut mentalt, det ekar inne i skallen. Då är det tur man får åka ut till stallet och byta perspektiv. Där är det kroppsarbete som gäller och lite gosning med hästen.
Idag hade jag bestämt mig för att påbörja Bertas utbildning (fast jag har ju påbörjat den lite innan också). Mitt första medvetna steg är att lära henne longering. Det förstår hon nämligen inte alls nu. Jag tänkte försöka få henne att förstå vad tryck betyder också. Jag började alltså att leda henne runt runt på lägdan nedanför vägen. Det hade hunnit bli rätt skumt ute och det var lite snöblandat regn så förhållandena var inte så roliga. Jag gick runt och försökte få mer avstånd. Det var ganska svårt. Jag fick en meters avstånd ungefär innan hon kom och sökte kontakt med mig igen. Jag sa inget när hon kom närmare, men jag berömde henne när hon var lite längre bort. Så bytte vi varv och där tyckte hon att det var konstigt. Hon gick som en travhäst som blivit van vid startvolten ungefär. Men det gick ju bra och jag gav mig och gick in igen när jag fått igenom det jag ville - en armlängs avstånd och att hon sökte sig nedåt med huvudet mot marken.
Det här kommer att kräva många repetioner innan det faller på plats.