Jag undvek snyggt och stilsäkert att skriva om jobbet i förra bloggen. Jag hade faktiskt inte tänkt skriva ett dugg om det, men eftersom verkligheten är den att jag har en fullpackad väska som står som ett brunt monster i hallen och bara väntar på att jag ska ta itu med den så väljer jag att skriva om eländet här istället för att ta itu med väskan och dess innehåll.

Ja, det är egentligen inte så dramatiskt som det låter. Det är bara det att  man vill ju gärna vara den perfekte läraren som har allt under kontroll - det är vad jag har som förutsättning varje år. Men det blir liksom aldrig så. Det är oordning och kaos varje termin även om man kämpar emot det man kan.
Denna termin skulle dock bli annorlunda. Nu skulle jag minsann få minituös kontroll på allt (ha ha ha). Alltså gjorde jag i ordning ett antal skrivböcker där varje elev har varsin flik och där jag ska skriva in resultat från varje prov och varje inlämnad uppgift med kommentaren där jag har analyserat elevens utveckling. Jo, jag har börjat. Jo, jag har skrivit in provresultat. Vissa. Det är alla rättade prov och skrivuppgifter som ligger som ett monster i hallen. För sanningen är den att man hinner inte göra det under en normal arbetsdag. Om man inte vill bli utbränd.
Eleverna säger att vi lärare sitter och dricker kaffe hela tiden uppe på lärarrummet och inget kan vara mer fjärran från sanningen. Vi sitter inte och dricker kaffe som andra arbetsplatser. Ingen av oss har hittills suttit en halvtimme och ätit lunch. Någonsin. Jag skulle gissa att vi sitter 15-20 minuter och äter innan vi börjar arbeta igen. Något ska kopieras. Telefonen ringer. En elev vill prata om något. En arbetskamrat vill prata om något. Man måste läsa in sig inför nästa lektion. Man måste rätta glosor eller prov. Man ska på ett möte. Man ska ha utvecklingssamtal. Man ska skriva en planering eller göra ett arbetsblad. Dessutom har vi  städdagar där vi ska städa lärarrummet samt lyssna av telefonsvararen (vilket jag nästan alltid glömmer). Nu snart så ska vi skriva in vår egen arbetstid  i ett nytt system.
Men trots allt så trivs jag på mitt jobb. Det är ju världens roligaste jobb där ingen dag är den andra lik och eleverna är ju så roliga.
Men just nu så står väskan i hallen och lurar. Ett monster...

Idag var jag stel som en pinne efter gårdagens spånhämtning. Man börjar ju bli van och jag kan ju förutsäga när jag kommer att bli så här stel så jag var väl inte alltför förvånad.
I morse var det alltså lite spännande att få på sig kläder. Det är svårt när man är styv i höften att kunna böja sig ner och ta på sig byxor. I vanliga fall är det höger sock som jag har svårt för, men nu gick alltså gränsen vid byxorna redan.
Det gick i alla fall bra att åka ut till hästarna och släppa ut dem. Jag var klar vid tjugofem i sju och åkte hem i ilfart bara för att upptäcka att Joakim fortfarande låg i sängen och ville inte kliva upp. Det slutade med att jag skjutsade honom till bussen så han skulle hinna med den. Stress, stress.

När jag kom hem från jobbet så var Ulf inte hemma och jag var tvungen att ila ner till ICA och köpa mat. Jag bjöd på den kulinariska maträtten "nudlar". Den som vill kan få receptet.

Veronica tar in hästarna ikväll och släpper ut dem i morgon bitti. Hon ringde nu ikväll och surrade lite och berättade att Berta står lägst i rang i flocken och att Amie kan vara lite sur mot henne. Man måste vara noga att lägga hötussarna långt ifrån varandra och lägga ut många tussar så att alla får äta i lugn och ro. Det har jag gjort som tur är.