Så blev det äntligen ridning idag. Jag har inte suttit på Berta på snart två veckor så det kändes toppen att få svinga (läs kravla) sig upp i sadeln idag och rida.

Berta var spänd från början och trippade fram efter vägen. Jag red till Ulla och Gillis lägda och red där. Redan innan hade jag tänkt rida serpentiner och träna böjning och följsamhet. Berta var lite fundersam på vad jag satt och gjorde uppe på hästryggen men genomförde så snällt allt jag bad henne om.

Först var det stora serpentinbågar i skritt, sedan något mindre innan jag gjorde samma sak i trav. Det gick bra även om jag märker hur stel hon är när jag rider i höger varv.

Jag red inte så länge och Berta blev inte svettig, men hon slappnade av och frustade och stånkade och stönade. Bara det var bra tycker jag. När jag red hem igen var jag på så bra humör.

Mindre roligt var det när jag kom hem och Ul f ringde och sa att Sara stuckigt till Sundsvall helt utan vår vetskap igen. (Det var en bekant som sett henne och ringt till Ulf och frågat om vi var i Sundsvall hela familjen).  Jag blir galen. Vad ska man göra åt någon som ljuger och sticker iväg hela tiden? Det går inte att lita på ett enda ord hon säger.