Jag släppte ut hästarna tidigt i morse och sedan åkte jag hem och agerade taxirörelse till Joakim och Sara som skulle ha skjuts till olika tillställningar.

Sedan åkte jag tillbaka till hästrana och mockade och gjorde klart. Därefter tog jag in hästarna och sadlade Berta. Vi red ut efter vägen bort till Gillis lägda. Det var tio minusgrader ute och det knakade och knäppte i träden och i alla vattendrag - och vatten är något vi har gott om i Kasamark. Det är bäckar, diken, en å och en älv runt omkring över allt. Berta var tveksam till att gå över bron eftersom det knakade i isen men hon gjorde det utan att jag behövde göra speciellt mycket. Jag satt bara och smackade vid väl valda tillfällen. Det var väl lite sämre sedan på Gillis lägda för då hoppade hon till vid varje knak och försökte desperat att kolla varifrån det lät och hon kunde aldrig hitta var det farliga ljuden kom ifrån. Jag red på och smackade och försökte vara oberörd men jag blev väl lite störd av alla skutt.

Det som är bra när Berta är så där spänd är väl att hon har en fin resning och hon känns väldigt maffig under en. Hon gjorde dessutom aldrig något dumt utan var bara skvättig.

På vägen hem klev jag av före bron eftersom hon varit så spänd när vi red bortöver och så ledde jag henne över. Inte för att jag trodde att hon skulle göra något men det är ju onödigt om hon hoppar till och kanske över vägräcket. Nu fick hon gå bredvid mig i lugn och ro och det blev mycket mer avslappnat. Jag vet ju inte hur kallt det varit där hon kommer ifrån om hon någonsin tidigare hört knak i is.