Det var när jag satt i bilen på väg till jobbet som vetskapen slog ner som blixt från klar himmel. Magen knöt sig och jag kände ett stort obehag. Hur skulle jag klara mig idag? Kunde jag vända? Nej, jag passerade just Gideå. Jag fick vackert inse att jag glömt mobilen i mobilladdaren hemma. Skit, skit, skit. Det är konstigt vad man kan bli beroende av en sak. För några år sedan hade man knappt en telefon. Nu får man ångest när man glömt den hemma. När jag så äntligen kom hem från jobbet hade jag tre sms och ett obesvarat samtal. Det är ju typiskt.

I morse släppte jag ut hästarna vid halv åtta. Jag mockade och gjorde i ordning stallet. Sedan kom Veronica och vi tog in hästarna och gjorde i ordning dem. Idag provade jag att rida på ett eggbett. Ibland rider jag med gramantyglar men inte varje gång och idag blev en dag utan gramantyglar. Jag tror inte eggbettet blev så lyckat. Men jag vet inte, lite svårt att avgöra bara på en uteritt.

Det var väldigt skönt att få komma ut och rida på morgonen. Bättre än att rida i mörkret på kvällen i alla fall. Vi galopperade lite i skogen. Berta kändes pigg och glad och hon galopperade stort och fint. Men hon var trött när vi vände och for hem igen, men Amie var helt oberörd. Vi red väl i en timme ungefär och då skrittade vi den mesta tiden. Det tar ju lite tid eftersom Berta har så lusig skritt. Det är bara när hon ser stallet som det blir lite fart i skritten.
Jag hade kameran med mig till stallet för att ta några nya kort, men snopet nog hade Ulf tagit ut batteriet. Det får bli att jag fotograferar en annan dag.

På tisdagkväll tog jag in hästarna och passade på att gå ut en promenad  med Berta. Det var samma promenad som tidigare och jag gjorde väl ungefär samma saker. Jag pratade lite med henne, provade på att göra halt och att flytta henne för tryck i sidan. Det gick väl sådär. Berta fattar fortfarande inte vad jag är ute efter men jag fortsätter att trycka henne fram och tillbaka på vägen och ger henne beröm och en morotsbit då hon gör rätt. Trägen vinner. Det får väl ta den tid det tar helt enkelt. Jag funderar på att kontakta en mer van unghästutbildare som kan komma och ge mig tips.

Jag undvek snyggt och stilsäkert att skriva om jobbet i förra bloggen. Jag hade faktiskt inte tänkt skriva ett dugg om det, men eftersom verkligheten är den att jag har en fullpackad väska som står som ett brunt monster i hallen och bara väntar på att jag ska ta itu med den så väljer jag att skriva om eländet här istället för att ta itu med väskan och dess innehåll.

Ja, det är egentligen inte så dramatiskt som det låter. Det är bara det att  man vill ju gärna vara den perfekte läraren som har allt under kontroll - det är vad jag har som förutsättning varje år. Men det blir liksom aldrig så. Det är oordning och kaos varje termin även om man kämpar emot det man kan.
Denna termin skulle dock bli annorlunda. Nu skulle jag minsann få minituös kontroll på allt (ha ha ha). Alltså gjorde jag i ordning ett antal skrivböcker där varje elev har varsin flik och där jag ska skriva in resultat från varje prov och varje inlämnad uppgift med kommentaren där jag har analyserat elevens utveckling. Jo, jag har börjat. Jo, jag har skrivit in provresultat. Vissa. Det är alla rättade prov och skrivuppgifter som ligger som ett monster i hallen. För sanningen är den att man hinner inte göra det under en normal arbetsdag. Om man inte vill bli utbränd.
Eleverna säger att vi lärare sitter och dricker kaffe hela tiden uppe på lärarrummet och inget kan vara mer fjärran från sanningen. Vi sitter inte och dricker kaffe som andra arbetsplatser. Ingen av oss har hittills suttit en halvtimme och ätit lunch. Någonsin. Jag skulle gissa att vi sitter 15-20 minuter och äter innan vi börjar arbeta igen. Något ska kopieras. Telefonen ringer. En elev vill prata om något. En arbetskamrat vill prata om något. Man måste läsa in sig inför nästa lektion. Man måste rätta glosor eller prov. Man ska på ett möte. Man ska ha utvecklingssamtal. Man ska skriva en planering eller göra ett arbetsblad. Dessutom har vi  städdagar där vi ska städa lärarrummet samt lyssna av telefonsvararen (vilket jag nästan alltid glömmer). Nu snart så ska vi skriva in vår egen arbetstid  i ett nytt system.
Men trots allt så trivs jag på mitt jobb. Det är ju världens roligaste jobb där ingen dag är den andra lik och eleverna är ju så roliga.
Men just nu så står väskan i hallen och lurar. Ett monster...

Idag var jag stel som en pinne efter gårdagens spånhämtning. Man börjar ju bli van och jag kan ju förutsäga när jag kommer att bli så här stel så jag var väl inte alltför förvånad.
I morse var det alltså lite spännande att få på sig kläder. Det är svårt när man är styv i höften att kunna böja sig ner och ta på sig byxor. I vanliga fall är det höger sock som jag har svårt för, men nu gick alltså gränsen vid byxorna redan.
Det gick i alla fall bra att åka ut till hästarna och släppa ut dem. Jag var klar vid tjugofem i sju och åkte hem i ilfart bara för att upptäcka att Joakim fortfarande låg i sängen och ville inte kliva upp. Det slutade med att jag skjutsade honom till bussen så han skulle hinna med den. Stress, stress.

När jag kom hem från jobbet så var Ulf inte hemma och jag var tvungen att ila ner till ICA och köpa mat. Jag bjöd på den kulinariska maträtten "nudlar". Den som vill kan få receptet.

Veronica tar in hästarna ikväll och släpper ut dem i morgon bitti. Hon ringde nu ikväll och surrade lite och berättade att Berta står lägst i rang i flocken och att Amie kan vara lite sur mot henne. Man måste vara noga att lägga hötussarna långt ifrån varandra och lägga ut många tussar så att alla får äta i lugn och ro. Det har jag gjort som tur är.

Alltså, jag måste förtydliga att det som ser förjäkligt ut är jag. Inte hästen. Jag retade upp mig på hur jag såg ut när jag rider.

Idag har det varit fullt upp. Jag åkte och släppt ut hästarna på morgonen. Mockade och bar vatten. Sedan städade jag sadelkammaren (och åt lite frukost där inne också) och hjälpte Kurt och Engla att byta ut en isolator på en hörnstolpe. Därefter tog jag in Berta och gjorde iordning henne för ridning. Veronica filmade medan jag red. Det ser förjäkligt ut och jag retar upp mig på mina händer och min sits. Jag skrittade och travade och försökte mig på någon galoppfattning.

Sedan satte sig Veronica upp och red Berta. Hon skrittade och travade och även hon gav sig på att fatta galopp. Det går ju även om det är lite si och så med det. Det är säkert jättejobbigt för Berta att fatta galopp eftersom hon är så omusklad. Man ser på hennes kroppspråk att inte känns det bra. Men vi vill ändå prova på och få henne att fatta galopp även nu. Sedan behöver man ju inte galoppera så långa bitar och inte köra fattningar så många gånger heller. Men man måste ju börja någonstans.
Efter vi ridit så åkte jag hem och vilade en timme innan jag gav mig iväg och hämtade spån. Nisse var där så jag kunde betala direkt. Det är lite svårt att få honom att nämna ett pris. Han är ju så himla snäll. Men han nämnde att Höglandsågen tar 120 kronor kubiken för spån och att han (Nisse) ska börja justera sitt pris lite eftersom han varit mycket billigare. 10 säckar spån är drygt 1,2 kubik.
Nu är jag helt slut och vill helst gå och lägga mig och vila, men nu ska det börjas förbredas för mat. Suck.

Har jag nämnt att Ulf för närvarande spela WoW. För mig kunde det inte ha kommit lägligare eftersom jag kan vara ute hos hästen hur länge jag vill utan att Ulf ens märker att jag är borta. "Är du hemma redan?" säger han efter att jag varit borta hos hästen i tre timmar. Mattider är inte länger heliga utan kan styras några timmar hit eller dit utan att det knorras.
Andra positiva effekter är att till och med Joakim är hemma dygnet runt och att Ulf och Joakim faktiskt pratar med varandra utan att bråka. De spelar WoW båda två nämligen.
Fast emellanåt vill ju även både Ulf och Joakim umgås så då gäller det att passa på och vara social. Joakim sticker förstås till kompisar men Ulf vill dricka kaffe och surra om de senaste framgångarna i spelet. Jag lyssnar och nickar och försöker se intresserad ut medan jag i huvudet går igenom vad jag ska göra med hästen nästa dag. Ha ha ha