Äntligen har jag varit och hälsat på Mango! Det är någonting jag velat göra länge men aldrig kommit mig för. Dagarna räcker liksom aldrig till.

 Jag hade velat åka och titta på Svante-clinicen på ÖOR idag men kom fram till att vare sig ekonomin eller hälsan tillät sådana utsvävningar. Jag hade lite feber redan på lördagkväll så att sitta i ett kallt ridhus är väl inte det som rekommenderas. Istället stannade jag hemma och städade. Jag gav mig på toaletterna och sminkhurtsen. Det blev en hel del skräp utsorterat. Fy farao vad man sparar på konstiga saker. Krämer, tomma mascarahylsor och hårgele. Jag hittade också spår från en period i vårt liv jag helst vill glömma - lusmedel och luskammar. Fy farao. Tur barnen har blivit stora. Nästa gång de gör något dumt ska jag säga som ett inre mantra till mig själv - det skulle ha kunnat vara hårlöss. Då kommer det nog kännas mycket bättre.

Eftersom vi städade rätt snabbt hemma så gick jag och vankade fram och tillbaka innan jag sedan bestämde mig för att åka och hälsa på Mango.

Jag kan rapportera att Mango mår som en kung. Han har två ston som sällskap i hagen och de har en stor bal som de äter från. Mango har av detta fått en liten kulmage så han såg rätt rund och välmående ut (han har vilat i två månader också så det gör väl lite det också). Stället som han står på är jättefint. Det var så att man blev avundsjuk. Det fanns ridbana, vindskydd i hagen, fräscht stall med vattenspilta och det bästa av allt - fina ridvägar direkt ut i skogen.

Jag tog några bilder. Då får ni se vad fint allt var. Det var så roligt att åka dit och hälsa på.

Åh, vad det är kul att ha häst. Jag trotsade min förkylning och proppade i mig några Alvedon och åkte ut till stallet för att rida. Jag var där kvart över nio ungefär och vi gjorde i ordning hästarna och  lade ut bommar till några ridövningar.

Jag travade runt, galopperade några steg, travade bommar och till sist hoppade jag ett litet kryss två gånger. Allt detta skedde under en tid med vila emellan. Lagom uppvärmining alltså.

Sedan var jag hinderskötare medan Veronica hoppade Amie innan hon sedan tog över Berta. Veronica galopperade runt några varv på Berta innan hon gav sig på hindren (fem och en halvan). De hoppade hon tre, fyra gånger innan hon gav sig. Det såg jättefint ut. Berta bjöd jättebra på hindren och hon såg ut att tycka att det var så roligt. Hon frustade och slappnade av ordentligt. Berta såg verkligen fin ut när Veronica red. Jag har aldrigt klarat av att rida till Berta själv. Veronica skulle verkligen ha haft en unghäst själv som hon fick rida in och utveckla.

Amie hoppade 105 cm och Berta hoppade 70cm. Lämpligt.

Åh, vad bra det blev i dag. Berta var hur fin som helst att tömköra. Jag hade, när jag satte på henne tömkörningsgjorden, lagt ett fleecetäcke under så att hela hon var täckt. Detta gjorde jag för att jag funderade på om det är så att gjorden nyper henne i pälsen som gör att hon bockar och grejar så mycket. Jag vet att hon hatar när man är i armhålan och borstar och när jag stiger upp på henne ska jag undvika att få foten där. Tömkörningsgjorden är ju lite som på en dressyrsadel och jag vet att spännena hamnar där precis det finns en massa långa hårstrån.

Ja, inte vet jag om det berodde på det eller om hon bara var lugnare ändå. I dag så gick hon jättefint. Det var så jag nästan blev religiös när jag stod där i mitten och tittade på henne. Fina rörelser, bra bjudning och hon arbetade genom hela kroppen. Kul. Vi var så himla bra vänner när vi gick in. Hon hade fått mycket beröm och kände nog själv att det gått bra.

Släppte ut hästarna i morse och stressade hem för att skjutsa Joakim till bussen bara för att komma hem och få veta att han hade sovmorgon. Han behövde alltså ingen skjuts. Kul. Där fick jag stessa i onödan.

Fick ett sms när jag var på jobbet och där stod det att Sara svimmat på syslöjdslektionen. Ulf hade hämtat henne på skolan och då var hon helt borta. Nu har vi läkarbesök på måndag klockan åtta. Jag ska följa med så att jag får höra vad läkaren säger.

Ikväll ska jag ta in hästarna och åter igen försöka motionera Berta lite lätt så hon är avrastad till i morgon då jag hade tänkt rida. Mulen ser ut som förut - lite rött och irriterat med en liten sårprick mitt i. Jag vet inte vad det beror på eller vad det kan vara. Nickelallergi har jag uteslutit - då skulle såret nog suttit mer i mungipan än mitt på mulen. Jag smörjde på lite salva i morse när jag släppte ut henne men jag vet ju inte hur länge det fick sitta kvar.

Jag har en förkylning på gång. Vad annat kan man förväntat sig nu när det närmar sig födelsedagar? Vi har ju som sagt var en tradition av att bli sjuka så fort det närmar sig någon födelsedag eller någon annan högtid. Jag har ont i halsen och stoppar i mig Bafucin för att åtminstone lindra plågan.

Jag var och släppte in hästarna i kväll och Veronica hade ringt mig och berättat att Berta hade ett litet sår på mulen igen så jag tittade på det.

Hon har mycket riktigt varit och kliat sig och fått upp ett litet sår. Så där såg det inte ut när jag red i går, för jag kollade, så jag vet. Himla konstigt det där. Var det för att hon har ansträngt sig och att infektionen i kroppen inte läkt ut ordentligt eller är hon känslig mot nickel? Det är en tanke som slagit mig, för förut red jag på ett helt annat bett - ett med svartstål och koppar, men sedan köpte jag ett nytt träns och bytte till det bett jag har nu. Jag vet inte... men läser man på lite om nickelallergi så stämmer många av symptomen. Kan en häst vara känslig för nickel? Det är väl frågan. Jag vet inte alls. Jag får väl se hur det ser ut i morgon bitti. Jag fick stryka på ett lager Idominsalva men hon slickade bort det snabbt som ögat och sedan var jag inte välkommen att peta där något mer.

Jag släppte ut hästarna tidigt i morse och sedan åkte jag hem och agerade taxirörelse till Joakim och Sara som skulle ha skjuts till olika tillställningar.

Sedan åkte jag tillbaka till hästrana och mockade och gjorde klart. Därefter tog jag in hästarna och sadlade Berta. Vi red ut efter vägen bort till Gillis lägda. Det var tio minusgrader ute och det knakade och knäppte i träden och i alla vattendrag - och vatten är något vi har gott om i Kasamark. Det är bäckar, diken, en å och en älv runt omkring över allt. Berta var tveksam till att gå över bron eftersom det knakade i isen men hon gjorde det utan att jag behövde göra speciellt mycket. Jag satt bara och smackade vid väl valda tillfällen. Det var väl lite sämre sedan på Gillis lägda för då hoppade hon till vid varje knak och försökte desperat att kolla varifrån det lät och hon kunde aldrig hitta var det farliga ljuden kom ifrån. Jag red på och smackade och försökte vara oberörd men jag blev väl lite störd av alla skutt.

Det som är bra när Berta är så där spänd är väl att hon har en fin resning och hon känns väldigt maffig under en. Hon gjorde dessutom aldrig något dumt utan var bara skvättig.

På vägen hem klev jag av före bron eftersom hon varit så spänd när vi red bortöver och så ledde jag henne över. Inte för att jag trodde att hon skulle göra något men det är ju onödigt om hon hoppar till och kanske över vägräcket. Nu fick hon gå bredvid mig i lugn och ro och det blev mycket mer avslappnat. Jag vet ju inte hur kallt det varit där hon kommer ifrån om hon någonsin tidigare hört knak i is.

Jävla skithäst. I dag blev jag faktiskt sur på Berta. Jag hade tänkt tömköra henne lite försiktigt på lägdan bakom huset. Mest skritt och trav och lite enkla lydnadsövningar i cirka tio minuter eller så...

Det hade inte Berta tänkt. Hon tyckte att det var skitkul att komma sig ut och hon sprang och sprang och stegrade sig och bockade och bockade i all oändlighet. Jag stod och proade och försökte få stopp på lokomotivet och jag fick väl det till slut efter en liten fajt. Sedan bytte vi varv och där var det nästan värre. Men nu var jag uppretad och kortade in henne på en liten volt och krävde en massa arbete av henne så efter ett bra tag slutade hon rusa och arbetade genom hela kroppen och bar sig på bakbenen. Hon var genomsvettig och helt slut. Det var inte vad jag hade tänkt. Det är ju inte så roligt om de sträcker sig eller tar ut sig efter en vila/sjukdomstid. Men vad skulle jag göra?

Berta såg väldigt nöjd ut med sig själv när hon kom in. Jag var sur som en citron. Det här måste jag ta tag i. Det får bara inte fortsätta. Eller behövde hon rusa av sig med tanke på hur halt det varit i hagen?

Nej, nu ska jag börja jobba henne närmare mig på en mindre volt och ställa krav. Hon kan ju gå i en fin form om hon bara vill.

Det är min tur att ta fika till jobbet i morgon. Jag skulle ha kunnat göra det lätt för mig och köpa något färdigtbakat från ICA, men här ska ribban läggas för de andra som komemer efter mig så nu står jag och bakar frukostfrallor och två citronpajer. Jag hatar att baka. Jag hatar att stå i köket. Jag gjorde det förr när barnen var små och jag hade massor med tid och ork, men nu blir det mest saker från affären. Inte blir det billigare heller att baka själv. Jag kom hem från affären med två bågnande kassar och då var det mesta ingredienser till det som skulle bakas.

Just nu har jag bullarna på jäsning och citronpajerna i ugnen. Får se om det blir ätbart eller om jag trots allt måste åka till affären tidigt som attan i morgon bitti.

Släppte ut hästarna i morse klockan sex. De såg trötta ut och de verkar ha sovit gott.